EU-kommissionen kunde under onsdagen presentera ett förslag på bindande direktiv om minimilöner. Den svenska modellen för lönesättning står därmed inför ett allvarligt hot. Hotet kommer dessutom inte från byråkratin i Bryssel, utan har sitt ursprung hos Stefan Löven som själv tog initiativ till EU-lagstiftning om minimilöner i och med den så kallade sociala pelaren, vilken beslutades i Göteborg 2017. Den sociala pelaren – och just detta möte – nämns explicit i det föreslagna direktivet.
Det är väsentligt att förstå förslagets konkreta risker. De länder som sätter löner genom partsförhandlingar föreslås få ett slags mjukt undantag, och lönerna ska bara regleras av EU i de länder som redan har lagstadgat minimilön. Man bör dock komma ihåg att EU har en annan rättstradition än Sverige. Lagförslag är ofta otydliga och får sitt faktiska innehåll först när de tolkas av EU-domstolen. Det är dessutom omöjligt att veta hur förslaget förändras i förhandlingen med parlamentet och medlemsstaternas råd.
Låg förståelse i Europaparlamentet
I rådet behöver inte alla länder vara överens, utan enskilda medlemsstater kan ”köras över” även i frågor som är såhär känsliga och omfattande. För att stoppa direktivet behöver ungefär en tredjedel av medlemsländerna rösta emot. Det är dock tydligt att det inte finns goda förutsättningar för att arbetsmarknadsministern ska lyckas övertyga så många. I Europaparlamentet finns inte heller någon förståelse för den svenska modellen, och ändringsförslag från Sverigedemokraterna om att undanta Sverige från arbetsrättslig lagstiftning har fått väldigt lite gehör.
Majoriteten i Europaparlamentet tenderar att fokusera på resultat med sparsam tanke på negativa konsekvenser för enskilda stater. Majoritetens missriktade välvilja riskerar leda till ändringsförslag om att direktivet ska omfatta fler, och att det redan mjuka undantaget vattnas ur ytterligare.
Risk för nytt lagförslag
Efter att ett tjugotal regeringar och hundratals parlamentariker kommit överens om ett slutligt förslag kan det med andra ord komma att se helt annorlunda ut. Sverige kommer sedan att ställa sig inför ett fait accompli – förkasta eller anta hela förslaget som det är. Tidigare erfarenhet indikerar att frågan då redan är avgjord på förhand och att i stort sett alla rättsakter går igenom.
Vi får inte heller glömma bort att resten av direktivet, alltså regler som inte berör minimilön, kommer att tillämpas fullt ut på Sverige. Svenska myndigheter och parter verkar få nya rapporteringsskyldigheter till EU, vilket öppnar för kritik från Bryssel (exempelvis att den svenska modellen i något avseende inte fungerar väl), vilket i sin tur kan läggas till grund för ytterligare lagförslag. Att i framtiden ändra direktivet och slopa Sveriges undantag blir betydligt enklare och snabbare än att stifta lagen från början.
Vad den svenska regeringen måste göra är uppenbart. Sverige behöver få ett uttryckligt och juridiskt otvetydigt undantag från hela direktivet. Om det inte uttryckligen stadgas att direktivet inte får tillämpas i någon del av kungariket Sverige förväntar vi oss att alla 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar nej, och att regeringen tydligt uttrycker att detta är en röd linje. Problemet är dock att direktivet som tidigare nämnt kommer på initiativ av bland annat Sveriges regering. Att samma regering sedan säger sig vilja kämpa emot direktivet gör att en hel del trovärdighet redan gått förlorad.