Mitt första extrajobb var som kontorsstädare i ett operahus. Det fungerade bra. Jag arbetade kvällstid, ensam. Varje gång skulle samma uppgifter utföras: Dammsuga, moppa, tömma papperskorgar, skura toaletten och torka hyllor. Att det fanns skäl till att just detta lugna inrutade arbete passade mig anade jag inte då. Vid den här tiden, i gymnasiet, visste jag inte att jag var autistisk.
På åttio- och nittiotalen ”fanns inte” autistiska flickor och jag fick min autismdiagnos först vid 42 års ålder. Som tur var hade jag innan dess lyckats förvandla mina specialintressen, språk och musik, till mitt yrke. Jag blev kulturjournalist.
Trots new public management-idealen är min bransch tack och lov fortfarande till viss del en frizon för kufar. Måtte det fortsätta så.
När jag tjugo år gammal kom till min första redaktion satt de äldre medarbetarna och rökte och sov inne på arbetsrum som de hade fyllt med boktravar från golv till tak. Dörrarnas glasrutor var täckta av affischer så att ingen kunde titta in och störa. De grälade, var besvärliga och tog konstnärliga risker. Min egen generation var tvärtom en samling jättetrevliga, välkammade f-skattare som sa ja till allt chefen bad om. Vi fick veta att vi aldrig skulle bli fast anställda och ville vi ha jobb fanns inget utrymme för att leva ut någon excentricitet. För generationen som kom efter blev det ännu tuffare. De fick leta ny sittplats varje morgon och förväntades att lydigt producera likriktat innehåll på alla plattformar tills vikariatet tog slut.
Att kraven har hårdnat överallt i arbetslivet är ingen nyhet. En arbetsmarknad präglad av gig-ekonomi, timanställningar, rationaliseringar, stress och högt tempo behöver toppresterande individer för att fungera.
I dag ser vi hur arbetslösheten är högre bland personer med annorlunda funktionssätt, såsom autism. Men att autisterna trängs ut beror inte på att de inte klarar av att arbeta. Svårigheten att passa in hänger ihop med ökad likriktning.
I kulturvärlden är genikulten nedmonterad och tålamodet med udda personligheter på upphällningen. Det är en bra utveckling gällande sådant som övergrepp och trakasserier. Det är en dålig utveckling för toleransen för fredliga avvikare som bara behöver ha saker på sitt eget sätt. Och frågan är vad det gör med kreativiteten.
Hos chefer utgår många föreställningar från att alla arbetstagare fungerar likadant. Men autister är inte likadana. Precis som alla andra har vi styrkor och svagheter, men våra är inte samma som majoritetens. Ofta är styrkorna och svagheterna två sidor av samma mynt. Själv är jag till exempel ljudkänslig. Det gör att jag enkelt kan producera flera radioprogram på en dag, vilket är en styrka. Men att åka tunnelbana till jobbet, alltså det allra enklaste – att ta mig dit, är en utmaning. Att få en avskild kontorsplats och bli undantagen från gruppaktiviteter som man ”ska” delta i kan också vara svårt eftersom mitt funktionshinder är osynligt. Detta trots att det överallt talas om vikten av inkludering och många håller med om att moderna organisationer behöver olika sorters hjärnor. Ändå fortsätter man tro att det går att utforma modeller som är gemensamma för alla.
Låt människor uppträda asocialt, stänga dörren om sig och ta med egna krukväxter som förfular kontorsinredningen om de vill det.
Trots att new public management-idealen har hämmat excentricitet och självbestämmande är min bransch tack och lov fortfarande till viss del en frizon för kufar. Måtte det fortsätta så. Ju mer man betraktar människor som likadana och därmed utbytbara, desto sämre blir förutsättningarna för den som fungerar annorlunda. I vår tids färdiga boxar finns inget utrymme för anpassningar. Där finns heller inget sätt att tillvarata unika styrkor.
Låt människor uppträda asocialt, stänga dörren om sig och ta med egna krukväxter som förfular kontorsinredningen om de vill det. Gör anpassningarna som de med annorlunda funktionssätt behöver. Om autister tvingas in i gemensamma mallar som är utformade efter icke-autister får de inte utlopp för sin fulla potential. Men med rätt inkludering kan styrkorna blomstra och bli en stor tillgång.