Första maj som en arbetarnas högtidsdag går tillbaka till det sena 1800-talet, när arbetarrörelsen formerades över hela världen för att driva fram demokratiska reformer, bättre arbetsvillkor och sociala rättigheter.
Första gången som första maj firades samordnat över hela världen var 1890, och de viktigaste kraven på demonstrationsplakaten var åtta timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt.
Detta bekämpades med kraft av den tidens högerpolitiker. Man motsatte sig alla krav på bättre arbetsvillkor och åttatimmarsdag, och ville inte på några villkor ge arbetare och kvinnor rösträtt.
1889 hade regeringen under ledning av statsminister Gillis Bildt (Carl Bildts farfars farfar…) drivit igenom inskränkningar i tryck-, yttrande- och mötesfriheten för att stoppa den socialdemokratiska agitationen.
Repressionen mot arbetarrörelsens företrädare gick långt. 1889 hade regeringen under ledning av statsminister Gillis Bildt (händelsevis Carl Bildts farfars farfar…) drivit igenom inskränkningar i tryck-, yttrande- och mötesfriheten för att stoppa den socialdemokratiska agitationen. Samma år hade fyra av socialdemokraternas främsta företrädare kastats i fängelse, däribland den kommande statsministern Hjalmar Branting.
Det blev en lång kamp, och det skulle ta 30 år innan högerns motstånd brutits ner och socialdemokraterna kunde driva igenom både allmän och lika rösträtt och åttatimmarsdagen.
Idag fortsätter första maj att vara en dag för att protestera mot orättvisor och förtryck – i Sverige och i världen. Mycket har förvisso förändrats under socialdemokraternas långa regeringsperioder.
Välfärdsstaten byggdes ut så att allt fler människor lyftes ur fattigdomen. Vi fick på plats viktiga sociala reformer som socialförsäkringar, a-kassa och studiemedel. Sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg byggdes ut. Anställningstrygghet och arbetsrätt stärktes. Sverige blev världsledande i miljö- och klimatpolitiken. Klyftorna mellan rika och fattiga minskade under decennierna efter kriget.
Även om man gör mycket för att bygga ut välfärden, så finns det alltid mer att göra.
Så gott som allt detta bekämpades av den politiska högern.
Första maj handlade ofta under dessa år om att driva på för ytterligare reformer och att peka på alla de kvarstående orättvisorna. För så är det ju: även om man gör mycket för att bygga ut välfärden, så finns det alltid mer att göra.
Idag är första maj viktigare än någonsin.
Vi har återigen en regering som medvetet ökar klyftorna och sätter vård, skola och omsorg på undantag. Höginkomsttagarna fick vid årsskiftet en skattesänkning med 13 miljarder kronor, rakt ner i fickan. Den som tjänar över drygt 50 000 i månaden fick minst 1 000 kronor i skattesänkning.
Man har också satt sig i knät på ett aggressivt högerextremt och löntagarfientligt parti, SD, som inte tvekar att rensa ut tjänstemän som de inte tycker om.
Samtidigt fick kommunsektorn, som driver sjukvård, skola och omsorg, inte ett öre mer i regeringens vårbudget – trots att man larmat om kommande nedskärningar.
Man har också satt sig i knät på ett aggressivt högerextremt och löntagarfientligt parti, SD, som inte tvekar att rensa ut tjänstemän som de inte tycker om eller angripa domstolarna för enskilda domslut och därmed hota domstolarnas oberoende.
Ser vi ut över världen så ökar fattigdomen och klyftorna, samtidigt som den auktoritära högern breder ut sig. En rysk imperialistisk, antidemokratisk och aggressiv ledare bedriver ett anfallskrig i Europa som dödar tusentals oskyldiga.
Aborträtten upphävs i USA och reaktionära militanta Trumpanhängare hetsar mot etniska minoriteter, homosexuella och oliktänkande. För två år sedan försökte de storma kongressen med den uttryckta avsikten att döda politiska motståndare.
Så visst finns det mycket att demonstrera emot. Men arbetarrörelsen har inte monopol på första maj. Om Lars Beckman vill demonstrera för sänkt skatt för höginkomsttagare, privatisering av sjukvården och nedskärningar i skolan så är han välkommen att ordna sitt eget demonstrationståg.
Tack vare arbetarrörelsen så har vi ju en stark mötes- och demonstrationsfrihet i Sverige.
Men vid närmare eftertanke är det kanske bättre om Lars Beckman väljer en annan dag. Varför inte första april?