Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Facket fann en framgångsrik strategi för invandring” Henrik Arnstad har skrivit boken "Älskade fascism" som skärskådar fascismen i dagens Europa. Foto: Maja Suslin / SCANPIX

Debatt ”Facket fann en framgångsrik strategi för invandring”

Invandringens effekter Fackets oro för invandring är en del av svensk historia. Men man hittade en strategi som fungerade, skriver historikern Henrik Arnstad utifrån en ny rapport om invandringens historia i Sverige.
18 jan 2018

LO-ekonomen Torbjörn Hållö oroar sig (DI, 21 dec 2017) för invandringens effekter på lönerna för svenska låginkomsttagare. ”Några vinner. Andra förlorar. Invandring bör analyseras som en fördelningsfråga”, skriver Hållö, som föreslår att hans analys ska få konkreta politiska konsekvenser. Låginkomsttagare bör erhålla kompensation för invandringen.

Hållö utgår från den 643 sidor långa rapporten The Economic and Fiscal Consequences of Immigration (Washington DC, 2016) utifrån vilken han tecknar en mörk bild. ”Genom att öka utbudet av arbetskraft” kan invandring orsaka ”sänkning av lönerna för de arbetstagare som redan är etablerade på arbetsmarknaden och som uppvisar störst likheter med de nyanlända”, skriver Hållö.

Detta är ett korrekt men tendentiöst referat av rapporten, som i sin helhet tecknar en betydligt mer sammansatt och ofta positiv syn på invandring. Framför allt understryker rapporten – i likhet med annan forskning – hur svårt det är att säga någonting säkert.

Lokala och nationella ekonomier påverkas av mängder av faktorer. ”Företag startar och stänger, människor pensioneras, arbetare byter jobb och infödda blir vuxna. Förändringar sker i teknologi, globala leveranser, internationell handel och utländska investeringar”, skriver rapporten och understryker att inflödet av utlandsfödda normalt är en mindre viktig variabel i sammanhanget.

Vidare påverkas löner på flera sätt av invandring, varav de flesta glöms i debatten. “Invandringens effekter på ökad efterfrågan, konsumentpriser och ekonomisk tillväxt har under lång tid förbisetts”, skriver rapporten och understryker att invandring utgör motor för ”nationens ekonomiska tillväxt”.

Detta om den amerikanska undersökningen – men vad kan sägas om Sverige? Som historiker vill jag peka på Hållös alltför korta tidsperspektiv. 1900-talets svenska invandringshistoria utgör ett stort förråd av konkreta erfarenheter, som vi kan ha praktisk nytta av när frågorna diskuteras idag. Sverige har unikt omfattande erfarenhet av invandring. Debatten har pågått sedan mellankrigstiden, då svenskarnas massutvandring upphörde och Sverige blev ett invandrarland.

Den första konkret alarmistiska flyktingdebatten kom vid slutet av 1930-talet då judiska läkare skulle tillåtas fly till Sverige. Kritiker protesterade utifrån omsorg om ”migrationens förlorare”; arbetslösa unga svenska läkare.

Särskilt norrmän, menade man, kunde omöjligen anpassa sig.

Den svenska flyktingpolitiken under 1930-talet var mycket restriktiv, debattörer ville skydda svenska folket från invandringens effekter. Men i verkligheten hade flyktingarna – som ofta tvingades vända vid svenska gränsen – haft mycket liten negativ effekt på ”migrationens förlorare”, vilket bevisades senare, under andra världskriget.

Efter ockupationerna av Norge och Danmark 1940 förvandlades Sverige till ett flyktingmottagarland av enorma dimensioner. Flyktingpolitiken blev generös och svenska staten fraktade till och med utsatta människor till Sverige. Kritikerna varnade för vågor av kriminalitet när människor av främmande ”kultur” spred anarki i folkhemmet. Särskilt norrmän, menade man, kunde omöjligen anpassa sig. ”Norska flyktingar far fram som vandaler”, ”Skall Sverige bli förbrytarkoloni?” och ”Våg av norska brott över landet” löd tidningsrubriker.

Sverige var fortfarande ett fattigt land, som dessutom led under krigsekonomi. Samtidigt mottog Sverige hundratusentals flyktingar på bara några få år. Den generösa svenska flyktingpolitiken 1939–1945 visade att det gick bra, trots talrika problem och stötestenar.

Efter 1943 visade det sig att den svenska generositeten till och med lönade sig. ”Det som möjligen kan kallas en motvillig erfarenhet av flyktingmottagande blev snart en stor politisk och propagandamässig tillgång för Sverige”, skriver historikern Mikael Byström (DN, 151210). Sverige sågs internationellt som ”moralisk stormakt”. Denna goda PR betydde klirr i kassan även för den allt viktigare svenska exportindustrin, när Sverige efter kriget gick in i den långvariga högkonjunkturen.

Byström och historikerkollegan Pär Frohnert har skrivit rapporten Invandringens historia – från ”folkhemmet” till dagens Sverige (Statens offentliga utredningar, 2017) som diskuterar den svenska erfarenhetsbanken av invandring och arbetsmarknad. De visar att Hållös retorik inte är ett nytt fenomen, tvärtom. Byström-Frohnert skriver:

”Under drygt tio år från 1954 till senare delen av 1960-talet var arbetskraftsinvandringen i det närmaste fri men ändå reglerad och kontrollerad. Fackföreningsrörelsen hade ett avgörande inflytande på invandringen.”

I sammanhanget ter sig oron över etnisk härkomst – eller huruvida migranten kommer till Sverige som flykting eller arbetskraftsinvandrare – som överdriven.

Efterkrigstiden var arbetskraftsinvandringens storhetstid. Precis som under kriget kom hundratusentals människor till Sverige. Framför allt finländare men även tyskar, greker, ungrare, jugoslaver, chilenare, turkar och så vidare. Oron växte i början hos fackliga organisationer, angående effekterna för de inhemska arbetarna. Skulle lönerna sjunka utifrån det ökade utbudet av arbetskraft? Men konflikterna löstes via förhandlingar mellan staten, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) samt LO och TCO. Särskild oro gällde utomnordiska invandrare, skriver Byström-Frohnert:

”De nya invandrargrupperna menades stå längre ifrån den ’svenska kulturen’ än de invandrargrupper som tidigare hade dominerat. Detta pekar på att etniska hierarkiseringar, inte enbart arbetskraftsunderskott, spelat roll för politikens utformning.”

I sammanhanget ter sig oron över etnisk härkomst – eller huruvida migranten kommer till Sverige som flykting eller arbetskraftsinvandrare – som överdriven. Språksvårigheter har varit ett ständigt problem. Alla 200 000 finländare som kom till Sverige kunde inte svenska. Författaren Susanna Alakoski skriver i antologin Finnjävlar (Stockholm, 2016) om sin finske pappas språksvårigheter i det nya landet:

”Vi kom för att stanna. Men att stanna betyder inte att man har rösträtt. Min pappa levde i Sverige i fyrtio år, utan att rösta i riksdagsvalet. Det där med att byta land är en svår sak. Trots invandrarverket, han blev aldrig svensk medborgare. Trots invandrarverket, han lärde sig aldrig blankettsvenska.”

Efterkrigstidens fackföreningar insåg att invandringen innebar ökad ekonomisk tillväxt. Strategin blev att säkerställa att nyanlända fick samma villkor som svenska arbetare. Först under 1970-talets lågkonjunktur började invandrare återigen, som under 1930-talet, tolkas som problem snarare än resurs. Återkommande flyktingkriser (exempelvis under Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet) har i debatten ständigt och historielöst tolkats som helt nya katastrofala situationer, vilket inte varit sant. Trots all panik om motsatsen så har Sverige inte gått under. Säkert är dock att flyktingmottagning – i stunden – förblir arbetsamt och ansträngande för mottagarlandet.

Nyheter

Hållö befinner sig alltså i en kontinuerlig och ständigt pånyttfödd modernhistorisk diskussion. Angående invandringens effekter på arbetsmarknad och löner tyder det mesta på att den är försumbar eller positiv. Exempelvis rapporterar London School of Economics (2016) att omfattande invandring inte haft någon effekt på löner eller jobbtillgång. ”Faktum är att vi verkar tjäna på det”, enligt en av rapportens författare, Jonathan Wadsworth.

Ännu mer intressant är en studie från National Bureau of Economic research (Cambridge, 2010). Den visar att den allmänna opinionen i Europa upplever att löner och ekonomiska ojämlikheter försämrats beroende på invandringen. Men det beror på mytspridning:

”Tvärtemot den allmänna uppfattningen har migration motsatt effekter. Positiva effekter på genomsnittslönerna och minskning av löneskillnaderna hos icke-migranter. […] Angående fruktan i europeiska länder så är denna felplacerad. Migration har en positiv effekt för inhemska arbetare.”

Hållö har rätt i att det finns en möjlighet, emellertid osäker, att migration kan ha kortvariga och begränsade negativa effekter på lönerna för låginkomsttagare. Inte minst för utlandsfödda. Vi vet inte. Men på längre sikt förefaller hans oro missriktad.

Däremot anar vi farliga politiska konsekvenser, om svenska låginkomsttagare ska kompenseras (hur då?) för flyktingmottagningen, utifrån tveksamma slutsatser av en amerikansk studie. Det skulle alls inte ”vinna acceptans” för en generös svensk flyktingpolitik, som Hållö tror. Tvärtom.

Henrik Arnstad
Historiker och vetenskapsjournalist
18 jan 2018
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Robert 18 jan 2018:

    Vill börja med att påpeka att jag är för asylrätten och att vi ska ta emot flyktingar.

    Men Henrik Arnstad gör det lite lätt för sig själv. Under efterkrigstiden skapades massor av förhållandevis enkla jobb inom industri och välfärdssektorn. Majoriteten av svenska arbetskraften hade inte gymnasieexamen på 50- eller 60-talet. Det var tämligen lätt att på några veckor kunna lära sig hur man hanterade vissa repetitiva arbetsuppgifter med maskiner som sällan byttes ut.

    Den arbetskraft som efterfrågas idag ser helt annorlunda ut den arbetskraft som efterfrågades då. Språkkunskaper är ofta vitala och en hög kompetensnivå efterfrågas. Då är det högst relevant att göra en distinktion mellan arbetskraftsinvandrare som redan har ett jobb att komma till och flyktingar som ofta saknar ens grundläggande gymnasiekompetens. Bortsett från det gamla utstationeringsdirektivet som möjliggjorde undantag från kollektivavtalsenliga löner och villkor så är förmodligen arbetskraftsinvandring positivt för inhemska arbetare.

    Men flyktingar som kommer hit vid strax innan de fyller 50, och som tar i snitt 8 år innan de får sitt första jobb, kan man fråga sig ifall de är en positiv nettoaffär för samhället i stort. Det kanske inte heller är målet, men det framstår bara som oseriöst att försöka hävda att den målkonflikten inte finns.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan