“Invandringen har inneburit en vinst för Sverige” – det hävdade de flesta politiker från höger till vänster innan 2015. Numer tycks ingen, bortsett från Fredrik Reinfeldt, längre vilja yppa den åsikten högt. Men hur ligger det till egentligen, gynnar invandring mottagarlandet ekonomiskt?
Spontant tänker man kanske att ekonomin per capita förbättras av högkvalificerad invandring men försämras av lågkvalificerad. Tänker man så missar man dock en av de mest grundläggande nationalekonomiska insikterna – den att handel är ömsesidigt lönsam. Även om ett visst land är bättre än ett annat land på att producera en vara, kan det fortfarande tjäna på att importera den varan från det andra landet. Handel leder nämligen till en specialisering mellan länder, där importen frigör resurser som ett land istället kan använda i de mest produktiva delarna av produktionen.
Rent ekonomiskt kan även invandring ses som en sorts handel mellan människor, fast inom nationens gränser. Och på samma sätt kan den ge upphov till ökad specialisering, i den mån den invandrade arbetskraften är ett komplement till den infödda i produktionen.
En väl undersökt fråga inom den ekonomiska forskningen är hur ett tillskott av lågkvalificerad, invandrad arbetskraft påverkar infödda löntagare. Enligt den enkla standardmodellen blir effekten att lågkvalificerade arbetare missgynnas eftersom de är ett substitut till den invandrade arbetskraften och därför utsätts för större konkurrens. Den högkvalificerade arbetskraften är istället komplementär i produktionen, och den antas gynnas eftersom den blir till en knapp resurs när den totala arbetskraften växer. Invandringen antas därför ha fördelningseffekter, åtminstone initialt, eftersom vissa grupper gynnas och andra missgynnas. Ett sådant resonemang förs till exempel av LO-ekonomen Torbjörn Hållö i en debattartikel i Dagens industri nyligen.
Invandringens negativa löneeffekter har dock visat sig notoriskt svåra att hitta empiriskt.
Effekten av lågkvalificerad invandring är också en central fråga ur ett svenskt perspektiv. Dels för att de som har invandrat de senaste åren haft lägre kvalifikationer i genomsnitt än infödda, dels för att utlandsföddas kompetens systematiskt nedvärderas genom diskriminering. Slutsatsen i standardmodellen bygger dock på antagandet att invandringen initialt sänker lönerna för den grupp de konkurrerar med på arbetsmarknaden. Det är förändringen i relativlönerna som ger arbetsgivarna skäl att ställa om produktionen och anställa relativt sett fler lågkvalificerade arbetare. Vilket i sin tur gör att högkvalificerade gynnas genom att värdet av deras komplementära egenskaper går upp.
Invandringens negativa löneeffekter har dock visat sig notoriskt svåra att hitta empiriskt, både internationellt och i Sverige. De effekter som ändå hittas är ofta små. En studie av Mattias Endahl för IFAU och Delmi från 2016 hittade förvisso en negativ effekt på löner av nordisk invandring, men ingen effekt av invandring från låg- och medelinkomstländer – alltså den invandring som varit den dominerande och som debatten främst har handlat om. En annan studie av Martin Korpi för Institutet för framtidsstudier från 2008, som specifikt undersökte just migrationens effekter på ojämlikhet, hittade inget stöd för att utlandsfödda ökar ojämlikheten genom att pressa ner lönerna för låginkomsttagare.
Utan initiala löneförändringar kan inte standardmodellen förklara hur ekonomin kan absorbera ett ökat utbud av arbetskraft. Den teoretiska slutsatsen blir istället att hela den nya arbetskraften blir arbetslös. Men så ser verkligheten förstås inte ut. Arbetsmarknaden har uppenbarligen lyckats absorbera stora delar av den nya, invandrade arbetskraften.
En bättre förklaringsmodell kan då vara att även lågkvalificerade är ett komplement till den invandrade arbetskraften. Mer specifikt är tanken att infödda trycks upp i yrkesstrukturen och byter till mer kvalificerade jobb till följd av invandring. Det var just det som hände på den danska arbetsmarknaden, enligt en studie av Mette Foged och Giovanni Peri från 2015. Om invandrare tar över de enklare arbetsuppgifterna från de infödda, som i sin tur byter till mer kvalificerade jobb, kan ekonomin växa i takt med arbetskraften utan att det blir relativt fler lågkvalificerade jobb, och utan att det leder till större inkomstskillnader. Allt annat lika leder det till att infödda i genomsnitt gynnas av invandring.
Fredrik Reinfeldts och hela det politiska fältets sanning från före 2015 skulle isåfall vara giltigt även idag.
Invandringens effekter på inföddas löner hänger också ihop med frågan om dess effekter på de offentliga finanserna. Den vanliga metoden för att mäta hur invandringen påverkar statsfinanserna är genom att helt enkelt titta på utlandsföddas sammanlagda nettoinbetalning till statskassan. Om den hamnar på minus innebär det en förlust, och vice versa. Flertalet sådana studier har gjorts i Sverige och de kommer fram till ungefär samma slutsats: att invandringen har belastat statsfinanserna med någon procent av BNP per år. Alla lider dock alla av samma potentiella metodologiska problem. Mätmetoden förutsätter nämligen implicit att invandringen i genomsnitt inte påverkar de inföddas arbetsmarknadsutfall. Utifrån standardmodellens slutsats att vissa grupper gynnas medan andra missgynnas skulle man också kunna anta att effekterna precis tar ut varann. Men utan negativa löneeffekter faller det argumentet. Om den genomsnittliga effekten på inföddas löner istället är positiv leder det till att studierna överskattar kostnaderna eftersom de då ignorerar invandringens positiva inverkan på inföddas nettoinbetalningar.
Om vi istället antar att arbetsmarknadsstrukturen förblir intakt med invandring skulle utfallet istället hamna på någon procent plus av BNP varje år. Fredrik Reinfeldts och hela det politiska fältets sanning från före 2015 skulle isåfall vara giltigt även idag. En förutsättning för det är att integrationen på arbetsmarknaden fungerar som den har gjort tidigare. Det återstår att se.