EU:s ambitioner att bestämma alltmer över de enskilda medlemsländernas olika samhällssektorer är numera ett vedertaget faktum, och här är arbetsmarknaden inget undantag. Det mest omtalade exemplet på detta är den så kallade ”sociala pelaren” som vår egen regering tidigare beskrivit som bara ett dokument med visioner. I själva verket har det visat sig betydligt mer omfattande, så till den grad att det kan betraktas som kanske det allvarligaste hotet mot den svenska modellen i modern tid.
Under förra året röstade EU-parlamentet igenom tre lagar som uttryckligen nämnde den social pelaren som grund, och detta kommer att följas upp med ytterligare lagförslag i år. Ett av dessa är förslaget om lagstadgade minimilöner inom hela unionen.
Tanken med minimilönerna är att det ska vara möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar. Det är en hedervärd intention som vi principiellt ställer oss bakom. Problemet med förslaget är att det skulle äventyra Sveriges och många andra länders redan välfungerande arbetsmarknadssystem.
För de som arbetar i Sverige skulle det innebära en minimilön på drygt 18 000 kr. Det skulle således innebära en kraftig försämring för svenska löntagare.
Lagstadgade minimilöner finns redan i de flesta av EU:s medlemsländer, men skillnaderna mellan dessa är stora och i vissa länder är minimilönen så låg att den inte går att leva på. I Sverige finns det ingen lagstadgad minimilön. Här beslutas lägstalönerna istället genom de olika kollektivavtal som finns och varierar således. De flesta ligger på omkring 20 000 kronor i månaden för personer som är 20 år eller äldre.
Nivåerna på minimilönerna kommer inte bli en fråga förrän efter kommissionen utformat ett konkret förslag, men en nivå som har nämnts är 60 procent av medianlönen, före skatt, för en som arbetar heltid. För de som arbetar i Sverige skulle det innebära en minimilön på drygt 18 000 kr. Det skulle således innebära en kraftig försämring för svenska löntagare.
Kort sagt skulle en sådan lagstiftning innebära att den svenska kollektivavtalsmodellen ersätts av en från Bryssel statligt styrd arbetsmarknadsmodell, där svenska lönenivåer beslutas av andra länders politiker. Det är för oss helt oacceptabelt.
Samtidigt vet vi sedan tidigare att ju mer politiker petar i det mycket svåra området som arbetsmarknaden är, desto sämre blir det ofta. Ett exempel är de många satsningar denna och tidigare regeringar gjort på dyra reformer som varit ämnade att få in utrikesfödda på arbetsmarknaden. Resultatet av dessa har varje gång varit dåliga, och dessutom till höga kostnader. De snabba omställningar arbetsmarknadens parter gjort själva har däremot blivit lyckade. Här tänker vi främst på det som gjordes efter IT-kraschen, samt finanskrisen år 2008–2009.
EU ska inte ta makten över svensk arbetsrätt eller tillåtas bestämma över svenska löntagares framtid.
Exakt vilken typ av rättsligt dokument EU-kommissionen väljer är avgörande i sig. Vi vet fortfarande inte om EU-kommissionen bara utfärdar en rekommendation eller om det blir ett skarpt direktiv. Ett direktiv vore extra oroväckande, eftersom det kan omförhandlas och förändras i både rådet och Europaparlamentet. Då kan det gå hur som helst.
Ansvarig kommissionär Nicolas Schmit från Luxemburg har påstått sig känna till den svenska modellen väl och förhandsdokumenten från EU har varit försiktigt skrivna. Riktningen är dock tydlig; EU-kommissionen vill på något vis bestämma om en miniminivå för lönesättningen hos EU:s olika medlemsländer.
Det är inte längre en hållbar situation att samma EU-kommission som Socialdemokraterna röstat fram – och själva deltar i – gång på gång attackerar en modell som funnits åtminstone sedan Saltsjöbadsavtalet 1938.
Sverigedemokraterna har alltid, och kommer även i fortsättningen, motsätta oss EU:s försök att reglera den svenska arbetsmarknaden och inskränka den svenska modellen. EU ska inte ta makten över svensk arbetsrätt eller tillåtas bestämma över svenska löntagares framtid.