Om ett parti ska locka väljare kan det förenklat välja mellan två strategier. Den ena är att följa opinionen och samhällsdebatten och det senare är att leda den. I verkligheten behöver partier alltid göra lite av båda men i grunden är det två sätt att se på politik.
Det vi sett under de senaste åren är att partierna prioriterat att leka Följa John framför att försöka bestämma vilka frågor som valrörelserna och debatten ska handla om. Delvis kan detta skyllas på ett överanvändande av opinionsundersökningar som visar vad väljarna tycker, prioriterar och är oroade över. Här kan jag anmäla mig själv som medskyldig då jag själv jobbat med opinionsundersökningar, både som anställd partistrateg och som inhyrd rådgivare. Om undersökningarna visar att väljarna tycker att fråga X är viktigast och att deras åsikt i den frågan är A så lönar det sig för ett parti att prata mycket om X och att tycka A.
En annan taktik är att i motståndarnas starka frågor vara lika bra eller ”spela 1-1” för att i stället kunna flytta debatten till andra områden där det egna partiet har större förtroende. Det kan exempelvis handla om den omläggning av skolpolitiken mot mer ”ordning och reda” som Socialdemokraterna tidigare gjort eller när Moderaterna under Fredrik Reinfeldt omprövade tidigare förslag om stora skattesänkningar för höginkomsttagare och försämrad anställningstrygghet.
Senaste exemplet är Socialdemokraternas utspel om krav på deltagande i språkundervisning för att få bidrag.
Problemet med denna typ av strategi är att det hela tiden handlar om att anpassa sig. Om X i fallet ovan är invandringspolitik och åsikten A är att minska invandringen (så som varit fallen de senaste åren) så blir politiken en tävling i att prata mest om X och att vara för ett så stort A som möjligt i den frågan. Samhällsdebatten rör sig dock inte vidare till andra frågor och de partier som har störst trovärdighet i att tycka A (exempelvis Sverigedemokraterna i exemplet ovan) kommer i längden alltid att vinna. Senaste exemplet är Socialdemokraternas utspel om krav på deltagande i språkundervisning för att få bidrag. Självklart är det viktigt att lära sig språket men ärligt talat beror problemen där snarare på bristande SFI och etablering än på att människor inte vill lära sig svenska.
Den andra strategin är att försöka föra debatten i stället för att följa den. Det är svårare och det finns många exempel på partier som desperat försökt lyfta fram egna profilfrågor som väljarna envisats med att tycka är ointressanta. Exempel på det kan vara det gamla Folkpartiets försök att få valrörelserna att handla om att Sverige bör gå med i Nato eller införa euron.
Det finns dock flera exempel på när politiska partier lyckats påverka den politiska dagordningen och därmed rönt stora framgångar. Inför valet 1998 hade Socialdemokraterna mycket dåliga opinionssiffror efter att (tillsammans med bland annat Centerpartiet) genomfört en stenhård budgetsanering. I valrörelsen lyckades de dock vända debatten genom ett 1) tydligt löfte om halvering av arbetslösheten och 2) förslaget om maxtaxa i barnomsorgen. Det var tydliga och konkreta frågor som fick valrörelsen att handla om det som Socialdemokraterna ville och resultatet blev att partiet kunde regera vidare. På samma sätt vann Socialdemokraterna valet 2002 genom att göra det till en tävling i att vilja satsa mest på skola, vård och omsorg.
Även Moderaterna har lyckats med detta. I valrörelsen 2006 klarade de av att få den huvudsakliga kontrasten att handla om jobb kontra bidrag och ”utanförskapet” målades upp som det stora samhällsproblemet som skulle lösas. Resultatet blev en stor framgång för Moderaterna och den starkaste borgerliga regeringen i modern tid.
Exemplen ovan är inte antika utan visar att även i vår tid är det möjligt för partier att inte bara följa opinionen utan även att leda och forma den. Partierna, och framförallt de stora, borde räta på ryggen och föra debatten dit de vill ha den. I stället för att oroligt läsa av väljaropinionen för att kunna följa den så slaviskt som möjligt. Det innebär inte att opinionsundersökningar är oviktiga. Självklart måste de frågor partierna driver vara relevanta och viktiga för väljarna. Men partierna kan faktiskt påverka vad väljarna tycker är viktigt genom vad de själva väljer att prata om.