Bolagen gör rekordvinster inför avtalsrörelsen Företagen har passat på att höja priserna mer än vad kostnaderna ökat, skriver Daniel Lind, Arena Idé. Foto: TT

Debatt Bolagen gör rekordvinster inför avtalsrörelsen

Näringslivet kommer som vanligt att svartmåla svensk ekonomi och industri. Men ingen kan förneka att smyghöjningar av priserna givit stora vinster. Nu behöver vi pressa ner greedflationen och stärka löntagarnas köpkraft, skriver Daniel Lind på Produktivitetskommissionen.
10 nov 2022
+1
2
+1
0
+1
4
+1
0
+1
1
+1
5

Svenska avtalsrörelser följer ett väl inarbetat mönster. Det allra säkraste kortet är att Svenskt Näringsliv, i takt med att de nya löneförhandlingarna närmar sig, alltid intensifierar sin svartmålning av svensk ekonomi och industri. Skälet är enkelt: det minskar utrymmet för löneökningar. När hörde du senast en arbetsgivarfinansierad chefsekonom säga att utrymmet för löneökningar just nu är ovanligt stort?

En sådan här ensidig och linjär syn på världen har de fackliga organisationerna inom industrin inte råd med. De måste hela tiden väga av industrins produktivitet, konkurrenskraft och vinster mot sina medlemmars rättmätiga del av de ökade värden de skapar på sina jobb. Den centrala frågan är alltid: vilken är den rimliga fördelningen den här gången?

Svenskt Näringsliv vill så klart inte klandras för att på detta sätt gynna sig själva på alla andras bekostnad.

Inför den avtalsrörelse som nu stundar har arbetsgivarna att bemöta en verklighet som talar sitt tydliga språk: (1) industrins konkurrenskraft har stärkts i förhållande till G7-länderna sedan mitten av 1990-talet; (2) industrins konjunktur har varit mycket god de allra senaste åren; (3) under pandemin stöttades industrin och ekonomin av löntagarna – via statens pandemistöd – med stora belopp; (4) industrins lönsamhet ligger på rekordnivåer; (5) näringslivets vinstandel är rekordhög och förväntas ligga betydligt över sitt historiska snitt åtminstone till år 2026.

Industrins och näringslivets rekordvinster utgör inför den här avtalsrörelsen ett särskilt stort problem för Svenskt Näringsliv och dess medlemsföretag. Skälet är den eventuella förekomsten av greedflation – att företagen, i tider av hög konsumentprisinflation, passar på att höja sina försäljningspriser mer än prisökningen på deras insatsprodukter. Detta skulle då gynna näringslivets lönsamhet – vilket även kan vara fallet om inköpspriserna ökar snabbare än säljpriserna eftersom de förra endast avser en del av företagens kostnadsmassa – samtidigt som konsumentprisinflationen blir högre än vad den annars skulle ha varit. Därmed urholkas löntagarnas, hushållens och den offentliga sektorns reala inkomster mer än nödvändigt. Kapitalägarna blir rikare, alla andra blir fattigare.

Greedflationen ökar snabbt

Svenskt Näringsliv vill så klart inte klandras för att på detta sätt gynna sig själva på alla andras bekostnad. Allehanda försök har därför vidtagits för att försöka leda i bevis att greedflation – eller smygflation – inte förekommer i Sverige. Men fakta sparkar. Med nya hårda data visar Konjunkturinstitutet i sin nya lönebildningsrapport att greedflationen är ett faktum och att den har ökat snabbt i spåren av senare tids mycket snabba uppgång i konsumentprisinflationen.

Det ser vi av diagrammet. När försäljningspriserna ökar snabbare än insatspriserna leder det till att den så kallade förädlingsvärdedeflatorn ökar. I genomsnitt har den ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Men i takt med konsumentprisuppgången har ökningen av deflatorn formligen exploderat sedan förra året. Inte under de senaste 30 åren har ökningstakten varit tillnärmelsevis lika snabb som den är nu. Slutsatsen är tydlig: aldrig tidigare i modern tid har skillnaden mellan ökningen i näringslivets försäljningspriser och dess insatspriser varit större. Eftersom greedflation definieras som just denna skillnad, är det svårt att dra någon annan slutsats än att den är en realitet.

För en väl fungerande marknadsekonomi är det därför rationellt att så långt det är möjligt pressa tillbaka greedflationen.

Bakom detta genomsnitt för näringslivet finns självklart skillnader mellan branscher. Eftersom de ekonomiska förutsättningarna i industrin utgör avtalsrörelsens kärna är det centralt att klargöra att greedflationen är påtaglig även där, inklusive inom hela den varuproducerande delen av näringslivet. Mellan 1993-2020 ökade industrins deflator med 0,4 procent per år, men de senaste fyra kvartalen uppgår ökningen i genomsnitt till mer än sju procent. Industrin har således med god marginal lyckats höja sina försäljningspriser mer än vad dess insatser har ökat i pris.

Skruvade argument från näringslivet

Ännu påtagligare är detta för de branscher som producerar de produkter som främst driver den höga konsumentprisinflationen: livsmedel och el. Jordbrukets deflator har under det senaste året ökat med mer än 20 procent, trots att det historiska snittet inte är högre än 1,3 procent. Elproduktionens deflator har under samma period ökat med 45 (!) procent. För handelns del är bilden inte lika extraordinär, om än positiv. Det historiska snittet uppgår till 0,7 procent, men de senaste fyra kvartalen har ökningen uppgått till 2,4 procent. För att förstå detta bör man rikta fokus på skillnaden i Konjunkturinstitutets lönsamhetsomdöme mellan de handelsföretag som arbetar i grossistledet och de som säljer till slutkonsumenter. Under det senaste året har lönsamheten bland de förra ökat dramatiskt. Detta indikerar att det pågår en omfördelning av vinster inom handeln, inte att den tillkommande vinstpotentialen av konkurrensskäl har förts vidare till oss alla.

Valet är enkelt: pro-market eller pro-business?

Greedflationen är ett faktum och det är inte bara inom handeln som den bidrar till historiskt gynnsamma vinstnivåer. Det är ett generellt mönster som kännetecknar uppmarschen inför den stundande avtalsrörelsen – och då särskilt i de branscher som främst driver konsumentprisinflationen, men även inom industrin.

Med en långsiktigt låg vinstandel hade den här utvecklingen varit en möjlighet att återställa industrins konkurrenskraft. Men nu vet vi att konkurrenskraften är god, att vinstläget är mycket gott och att näringslivets vinstandel under flera år framöver förväntas ligga kvar betydligt över sitt historiska snitt.

Nyheter

För en väl fungerande marknadsekonomi är det därför rationellt att så långt det är möjligt pressa tillbaka greedflationen och därmed stärka löntagarnas reala köpkraft. Efter att löntagarna har finansierat det pandemistöd som säkerställde näringslivets goda vinster även när ekonomin krympte historiskt mycket, går det också att moraliskt argumentera för att Svenskt Näringsliv borde se ett värde i att greedflationen blir en historisk parentes. Valet är enkelt: pro-market eller pro-business?

Min gissning är – tyvärr – att arbetsgivarna med alltmer skruvade argument fortsätter att driva tesen att greedflationen inte existerar och att löneutrymmet i svensk ekonomi aldrig har varit så litet som nu. För allas vårt bästa får vi hoppas att min skepticism inte infrias.

Relaterad läsning

Daniel Lind
Forskningsledare på Arena Idé och ansvarig för Facken inom industrins produktivitetskommission
10 nov 2022
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar