När barns frihet begränsas av uppväxtvillkoren så underutnyttjas våra gemensamma resurser. Talanger går förlorade, företag startas inte och lönsamma investeringar uteblir. Produktiviteten hålls tillbaka. För humankapitalet är Sveriges viktigaste produktionsfaktor. Och helt avgörande är att alla barn bör ha samma möjligheter att utveckla sina färdigheter.
Under de sista decennierna av 1900-talet var standardreceptet att hungriga vargar jagar bäst – att ökade inkomstskillnader, avreglerade arbetsmarknader, marknadsstyrda utbildningssystem och mindre offentlig välfärd skulle leda till ett svagare samband mellan föräldrarnas livsbetingelser och barnens framgång i livet. Men inget land har med den här politiken förbättrat den sociala rörligheten. Tvärtom.
Tjänstemännen har blivit mer pessimistiska om Sveriges sociala rörlighet.
Världsledande forskare menar i dag att sambandet är det omvända: minskade inkomstskillnader och mer generell välfärd skulle leda till högre social rörlighet. Samarbetsorganisationen OECD rekommenderar därför minskade hälsoskillnader, anständiga lägstalöner, inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, aktiv arbetsmarknadspolitik, ökad omfördelning, progressiva skatter och minskad koncentration av förmögenheter.
Det här perspektivet på social rörlighet saknas dock i svensk politik, som lever kvar i tron på hungriga vargar. Men vad anser fackligt anslutna tjänstemän om det här synsättet? För att belysa den frågan har Novus, på uppdrag av Facken inom industrins produktivitetskommission, ställt ett antal frågor till ett representativt urval av den vuxna befolkningen. Med social (o)rörlighet avses sambandet mellan föräldrars inkomster och barns inkomster som vuxna. Några resultat är:
· Tre av fyra fackligt anslutna tjänstemän anser att politiken för ökad social rörlighet är viktig när de väljer vilket parti de ska rösta på den 11 september. För män och offentliganställda tycks den sociala rörligheten vara särskilt betydelsefull.
· Tjänstemännen har blivit mer pessimistiska om Sveriges sociala rörlighet. När de bedömer utvecklingen de senaste decennierna fram till i dag är det lika många som anser att rörligheten har ökat som minskat. Men betydligt fler bedömer att rörligheten kommer att minska än öka de kommande decennierna. En generationsklyfta är uppenbar: mest negativa om framtiden är de unga.
· En stor majoritet av tjänstemännen gör den korrekta bedömningen att Sverige är mindre socialt rörligt än Danmark/Norge och mer socialt rörligt än USA/Storbritannien. I förhållande till våra nordiska grannar är det tjänstemän som sympatiserar med KD och L som mest överskattar Sveriges rörlighet. I förhållande till USA/Storbritannien är det män och M-sympatisörer som mest underskattar Sveriges sociala rörlighet.
Så gjordes undersökningen
Drygt tusen har svarat i hela undersökningen som utförts av Novus. 180 av dessa är fackligt anslutna tjänstemän/akademiker. Specifika siffror nämns enbart där de är extremt tydliga eller då de ligger i linje med mönstret inom det större aggregatet (1006 svar).
· OECD:s inriktning på politiken har starkt stöd hos tjänstemännen. Av 20 förslag är det följande fem som i fallande ordning har starkast stöd: mer generöst studiemedelssystem, mindre marknadsstyrning av skolan, färre privat drivna skattefinansierade verksamheter, mindre inkomstskillnader och mer omfördelande skatter. Till förslagen med svagast stöd hör: större inkomstskillnader, mer marknadsstyrning av skolan och fler privat drivna skattefinansierade verksamheter.
Den här politiken skulle göra Sverige mer liberalt.
Förslag i popularitetsordning.
I länder där möjligheten till social rörlighet anses vara stor, där är också den faktiska rörligheten hög – och vice versa. Om det sena 1900-talets föreställningsvärld dessutom fortsätter att prägla politiken är risken uppenbar att den sociala rörligheten kommer att minska i Sverige. Men stödet för en politik som drar i motsatt riktning är starkt bland fackligt anslutna tjänstemän.
Den här politiken skulle göra Sverige mer liberalt. Barns framgång i livet skulle i större utsträckning bestämmas av deras egna livsval och mindre av deras uppväxtvillkor. Dessutom skulle landets produktiva förmåga förbättras och därmed bidra till snabbare reallönetillväxt och förbättrad konkurrenskraft. Någon däremot?