I morgon den 24 januari, dagen före januari månads löneutbetalningar, är årets fattigaste dag. I år är den här dagen särskilt tuff. Skälet är att inflationen de senaste två åren har ökat från strax över noll till elva procent. Det innebär att hushållens reala köpkraft har minskat snabbt och att inköpskostnaderna i offentlig sektor har skjutit i höjden. Våra pengar räcker helt enkelt inte till lika mycket. De med minst marginaler drabbas så klart hårdast.
Orsakerna bakom den här extrema situationen är tydliga. Det handlar främst om ett antal globala utbudschocker, kopplade till pandemin och Rysslands invasion av Ukraina, som förorsakat kraftiga ökningar av energi- och livsmedelspriserna.
Men bland ledande ekonomer pågår en viktig diskussion om hur vi bäst tar oss ur situationen. Frågor som diskuteras är bland annat centralbankernas räntepolitik, samspelet mellan penning- och finanspolitik, graden av finanspolitisk stimulans, införandet av pristak och högre beskattning på övervinster. IMF:s tidigare chefsekonom Olivier Blanchard har, med understöd av ekonomipristagaren Paul Krugman, i detta sammanhang argumenterat för att centralbankernas omfattande räntehöjningar visserligen kan pressa tillbaka inflationen, men till en alldeles för hög kostnad. Problemet är, menar han, att detta leder till en alltför kraftig nedgång i ekonomin, med onödigt hög arbetslöshet som följd.
På detta sätt skulle inflationen pressas tillbaka snabbare och med mindre negativa effekter.
Om det skulle vara praktiskt möjligt förordar han i stället en förhandling mellan staten, arbetsgivarna och löntagarna, i vilken bördorna av den höga inflationen fördelas mellan aktörerna. På detta sätt skulle inflationen pressas tillbaka snabbare och med mindre negativa effekter på BNP och sysselsättning.
Detta är tankar som har funnits inom nationalekonomin åtminstone sedan 1970-talet, men som har aktualiserats i dagens prekära läge. De understödjer även värdet av en centraliserad lönebildning. Om fack och arbetsgivare tar sitt ansvar och fördelar bördorna på ett ansvarsfullt sätt bidrar det till att vi snabbare och med mindre skadeverkningar kan återgå till en låginflationsekonomi.
Facken inom industrin och LO har i den pågående avtalsrörelsen lönekrav på 4,4 procent och en särskild satsning på de med lägst löner. I kraven ingår därför ett accepterande av att löntagarna tvingas bära en betydande del av den börda som den höga inflationen åsamkar oss alla. Men är arbetsgivarna villiga att ta sitt ansvar, att bära sin del av bördan?
Hittills är det inget som tyder på det. Vinstandelen i ekonomin är rekordhög och förväntas ligga över sitt historiska snitt flera år framöver. Lönsamheten är särskilt hög inom industrin samtidigt som dess långsiktiga konkurrenskraft har stärkts i förhållande till andra rika länder. Näringslivets lönebetalningsförmåga har under flera år ökat snabbare än lönerna. Utan att behöva trissa upp priserna har företagen därför kunnat betala högre löner samtidigt som lönsamheten har förbättrats.
Den bärande tanken tycks vara att alla andra ska avstå från att kompensera sig, men att handelsföretagens ägare ska kompenseras fullt ut.
Trots detta pratar arbetsgivarna om det omedelbara hotet för en pris-löne-spiral. De säger också att parterna ska titta framåt, inte bakåt. Det stämmer, så klart, men hur hade arbetsgivarna argumenterat om lönsamheten i flera år inför förhandlingarna hade legat på en rekordlåg nivå? Hade inte det minskat arbetsgivarnas acceptans för löneökningar?
Handeln är i detta sammanhang särskilt intressant. Det är en bransch som vi alla har en relation till och i sysselsättningstermer är den något större än industrin. Den befinner sig dessutom i blickfånget i nuvarande inflationskris. Handelns arbetsgivare har i det läget valt att framställa sig själva som mycket hårt drabbade.
Därför varnar de nu kraftfullt för en dyster framtid och avvisar alla krav på bättre arbetsvillkor, likväl som de vänder sig mot att handelns lägstalöner ska höjas. Industrins och LO:s lönekrav säljs in som oansvariga. Politiken ska på allehanda sätt komma handeln till undsättning. Den bärande tanken tycks vara att alla andra ska avstå från att kompensera sig, men att handelsföretagens ägare ska kompenseras fullt ut.
Hur går det då för svensk handel och hur har lönsamheten utvecklats under den pågående inflationskrisen?
Vi vet nu att handelns lönsamhet var rekordhög under pandemin. De stöd som löntagarna, via staten, gav handelsföretagen var väl tilltagna. Mellan 2019–21 förbättrades handelns rörelsemarginaler, avkastning på eget kapital och soliditet. År 2021 nådde dessa indikatorer sin högsta nivå under 2000-talet. Vid ingången till inflationskrisen var handelns ekonomiska läge mycket gott.
Vad Sverige behöver är inte arbetsgivare som bara ser till sina egna särintressen, utan de som fokuserar på det gemensamma bästa.
Under 2022 har den positiva trenden fortsatt. Vinstandelen ligger på kvar på en historiskt hög nivå. Detta gäller främst för partihandeln: skillnaden mellan ökningstakten i sälj- respektive inköpspriser har ökat markant. Detta har resulterat i att partihandelsföretagens egna lönsamhetsomdömen nu slår rekord. I detaljhandeln innebar inflationskrisen inledningsvis att lönsamheten pressades, men det senaste halvåret har säljpriserna ökat betydligt snabbare än inköpspriserna. Lönsamheten kommer därmed gradvis att förbättras.
De här mönstren belyses även i Konjunkturinstitutets nyligen publicerade analys över förekomsten av greedflation – om företagen har passat på att höja priserna mer än vad som är motiverat av ökade kostnader. Den generella slutsatsen är att näringslivets ovanligt gynnsamma vinstläge inte förklaras av den här smygflationen, men att det finns undantag och att det kanske främsta av dessa är handeln. Under perioden med hög inflation har vinsterna, enligt institutet, ökat markant inom branschen och i partihandelsledet finns det goda skäl att misstänka att greedflation förekommer. Särskilt tydligt är detta bland livsmedelsgrossisterna. I detta fall har år 2022 inneburit en extremt snabb resa från en låg lönsamhet till en historiskt hög. Bakom de snabbt stigande matpriserna finns det därför, utöver den globala inflationen, livsmedelsgrossister som under det senaste året har passat på att höja sina priser mer än vad deras kostnader motiverar.
Denna greedflation, i kombination med näringslivets gynnsamma vinstläge, borde mana till eftertanke. Vad Sverige behöver är inte arbetsgivare som bara ser till sina egna särintressen, utan de som fokuserar på det gemensamma bästa, på att dela på bördorna som den höga inflationen åsamkat oss. Om arbetsgivarna väljer att ta detta samhällsansvar kan vi snabbare och med mindre skadeverkningar komma tillbaka till en väl fungerande ekonomi som skapar ökat välstånd: för näringslivet, löntagarna och skattebetalarna. Det skulle också ingjuta hopp hos många pressade hushåll denna årets fattigaste dag.