I förra månaden utsågs den ansedde professorn Lars Calmfors till ledare för det oberoende arbetsmarknadsekonomiska råd som Svensk Näringsliv nyligen inrättade. Calmfors, som tidigare lett alliansregeringens finanspolitiska råd, är en starkt efterfrågad rådgivare och flitigt citerad röst i samhällsdebatten.
Lars Calmfors. Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX
Men det hade inte gått mer än en månad efter utnämningen innan professorn med några välriktade ord punkterade Svenskt Näringslivs stora profilfråga i vår: Kampen för att behålla de sänkta arbetsgivaravgifterna på ungdomsjobb.
Svenskt Näringsliv har lyft fram ICA-handlare, restaurangchefer, städdirektörer, turist-VD:ar och många andra som vittnat om att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga skapar jobb, och en höjning till normal nivå skulle leda till uppsägningar.
– Det har varit ett dyrt sätt att öka sysselsättningen, konstaterade Lars Calmfors nyligen på ett SNS-seminarium och menade att kritikerna inte bygger sina uttalanden på forskningskunskaper.
Inte heller de 6 000 till 10 000 jobb som åtgärden har skapat på kort sikt kommer att bestå på längre sikt, enligt Calmfors, som hänvisar till forskning vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.
”Jag har ingen åsikt om vad Lars Calmfors tycker i den här frågan.”
Susanne Spector, Svenskt Näringsliv.
På Svenskt Näringsliv slänger man inte in handduken trots att deras superrådgivare sågar ungdomsrabatten.
– Vi gör olika avvägningar i den här frågan. Vår ståndpunkt är att man behöver göra mer, inte mindre, och definitivt inte slopa ungdomsrabatten för att finansiera annat i budgeten som inte är jobbskapande åtgärder, säger Susanne Spector, arbetsmarknadsekonom på Svensk Näringsliv.
– Jag har ingen åsikt om vad Lars Calmfors tycker i den här frågan. Meningen med det arbetsmarknadsekonomiska rådet är att det ska vara oberoende. Det är naturligt att vi tycker olika.
Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga har kostat statskassan 15 till 17 miljarder kronor i minskade intäkter. Professor Anders Forslund, biträdande chef för IFAU, säger att grundproblemet är att de ungdomar som anställts skulle i de allra flesta fall ändå ha fått jobb.
– Frågan är om man skulle kunna uppnå samma resultat med andra skattesänkningar. Det krävs inte stor fantasi för att hitta sådana åtgärder, säger Anders Forslund.
”I stället för att sänka arbetsgivaravgiften för alla skulle man kunna ge tre gånger så höga subventioner till dessa grupper och ändå få pengar över.”
En riktig åtgärd, enligt forskningsresultaten, är att identifiera ungdomar som står långt från arbetsmarknaden och rikta åtgärder mot till exempel ungdomar med funktionshinder och ungdomar som gått ut gymnasiet utan godkända betyg eller hoppat av skolan.
– I stället för att sänka arbetsgivaravgiften för alla skulle man kunna ge tre gånger så höga subventioner till dessa grupper och ändå få pengar över, säger Anders Forslund.
– Utifrån forskningen vet vi ungefär vad som brukar fungera. Det är framför allt en kombination av subventioner och mycket tid med arbetsförmedlare, och kanske i kombination med någon form av utbildning.
– Forskningsresultaten är tydliga när det gäller subventioner och stora förmedlingsresurser, men mer svårtolkade när det gäller utbildningsinsatser till dessa grupper.
Regeringens program för unga i jobb ligger mycket nära vad forskningen säger, men också nära några av de tunga råden i OECD:s färska rapport om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Rapporten publiceras i dag.
Men på Svensk Näringsliv håller man fast vid sina ståndpunkter om ungdomsrabatten och vill varken vika sig för forskningen eller ge regeringen rätt för sin inriktning på arbetsmarknadspolitiken för unga.
– Min bild är att vi tolkar forskningen ungefär på samma sätt, men våra bedömningar av positiva och negativa konsekvenser skiljer sig något åt. Genom att slopa ungdomsrabatten tar man bort riktiga jobb och ersätter dem med olika åtgärder, säger Susanne Spector.
– De frigjorda medlen lägger man inte på sådana åtgärder som forskarna föreslår utan på allt annat som ska finansieras via budgeten. Det är min huvudkritik. Där kanske jag skiljer mig från forskarna, som kan ägna sig åt lite mer önsketänkande om vad man skulle kunna göra.