Brå: Så känner du igen en typisk välfärdsbrottsling Företrädare för bolag som satt i system att fuska med offentliga medel uppfattas ofta som pålästa och förtroendeingivande. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Brå: Så känner du igen en typisk välfärdsbrottsling

Välfärdfärdsbrott Bolagsspecialisten, möjliggöraren, högstatuspersonen och den ”okunnige”. Så ser de fyra typiska välfärdsbrottslingarna ut, enligt en rapport från Brå. "Om inte de här brotten prioriteras skapar de glapp i systemet", säger Henrik Angerbrandt, utredare på Brå.
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Kommuner och regioner köper varor och tjänster för runt 150 miljarder kronor årligen.
Men många saknar kompetens, rutiner eller personal för att avslöja företag som fuskar.
Brå har för första gången kartlagt kommunernas och regionernas förmåga att upptäcka företag som fuskar med välfärdspengar.

Rapporten konstaterar att det är relativt lätt för brottsbelastade personer att ta sig in på marknaden.
Visserligen kontrollerar kommunerna vid en upphandling om företagets företrädare har dömts för något som påverkar lämpligheten att ta sig an uppdraget. Men intervjupersonerna lyfter särskilda svårigheter med ekonomisk brottslighet.

– Det är svårt att få till domar om ekonomisk brottslighet rent generellt. Man gömmer sig bakom företag och det är svårt att knyta individer till brotten. Man använder målvakter eller bulvaner och skyller på varandra, säger Henrik Angerbrandt.

Svårt att identifiera professionella kriminella

Intervjupersonerna i rapporten menar också att det är svårt att identifiera ”professionellt kriminella” eftersom de ofta uppfattas vara pålästa och inger förtroende.

De som fattar beslut om ersättningar blir också utsatta för påtryckningar från oseriösa företag.
”Man blir lynchad, kan jag säga. Alltså det är terror – vi blir uppringda, det är brev, det är mejl, alla chefer är involverade. Det är tjänstepersonspåtryckning som inte, enligt mig, är okej” säger en av intervjupersonerna i rapporten.

– Oseriösa aktörer hotar att stämma kommuner vilket innebär att man måste ha mycket på fötterna i olika fall för att kunna utesluta leverantörer eller bryta avtal säger Henrik Angerbrandt vid Brå.

Förra veckan släppte också Polisen sin årliga rapport om det myndighetsgemensamma arbetet mot organiserad brottslighet. I den lyfts domar för brott som ger långa fängelsestraff, som exempelvis narkotikabrott och våldsbrott, fram som måttet för lyckade satsningar. ”448 utdömda fängelseår” anges i pressmeddelandet som det mest lyckade resultatet någonsin.

De lågprioriterade brotten kan vara ganska viktiga.

Men arbetet leder sällan till fällande domar i bedrägeribrott och så gott som aldrig till åtal för investeringsbedrägerier.

– Det är tydligt att Polisen och Ekobrottsmyndigheten prioriterar de fall som kan vara direkt skadliga och är omfattande med god bevisning för de är ju väldigt dyra att driva de här fallen och de tar lång tid, säger Henrik Angerbrandt.

– Men de lågprioriterade brotten kan vara ganska viktiga. Som exempelvis bokföringsbrott om man lämnar in bokföringen mer än sex månader sent. Det är lågprioriterat, men har betydelse i tillståndsprocessen.

– Om inte de brotten prioriteras skapar de glapp i systemet.

Beroende av tips från allmänheten

Men det bygger på att den typen av uppgifter kommer in till myndigheten, menar han.

De regioner och kommuner som har anställda som följer upp avtal har märkt att det både kan spara pengar och förhindra brott. Men många mindre kommuner har inte sådana resurser och är beroende på tips från allmänhet, brukare och uppgifter som kommer fram i media.

Att fånga upp oseriösa aktörer i tid är helt avgörande, menar Henrik Angerbrandt.

– Det vi hör från rättsväsendet är att vi kommer inte komma åt det här på den nivån utan man måste stoppa utbetalningarna tidigare. Man vill gärna att det läggs mer fokus på det tidigare arbetet, säger han.

Ett av Brås förslag är därför att Polisens, Ekobrottsmyndighetens och Skatteverkets kompetens om brottsförebyggande arbete ska användas när kommuner och regioner utformar avtal och villkor för leverantörer.

– De här fallen prioriteras inte direkt. Där ser man att handläggningen inom kommunerna behöver förbättras.

Samma mönster som hos coronafuskare

Ett av problemen är också var någonstans ansvaret egentligen ligger och när brottet uppstod.

– När fick kommunen reda på det, hade de kunnat stoppa det? Vad ska räknas som brott om inte kommunen har gjort vad de kan för att stoppa utbetalningarna?

Det blir väldigt tydligt när ni listar hur välfärdsbedragarna ser ut. Det är precis samma mönster som företaget i Örebro som fuskade med coronastöd som Arbetsvärlden granskat. Varför upptäcker inte kommunerna de här typerna oftare?

– Vi försöker i rapporten fånga hela kedjan. I alla de här leden finns det vissa luckor, det bidrar till att skapa osäkerhet kring vad som är granskat och vad som inte är granskat. Det kan också brista i avtalen med aktörerna på så sätt att det inte är specificerat exakt vad man får göra eller inte göra. Oseriösa aktörer är skickliga och har lärt sig efter hand.

När det sedan gäller kontroller och utredningar i efterhand är det ofta svårt att knyta brotten till specifika individer.

– Vem har gjort vad och vem ska man åtala och hur ska man bevisa det? De skyller på varandra, och har kanske satt en målvakt eller bulvan som ansvarig för företaget. De gör samma sak mot olika kommuner och regioner som inte känner till att de gjort så mot andra.

Varför är det så svårt att fånga hjärnorna bakom detta, de ni kallar för ”möjliggörare”?

– Det är väldigt svårt att knyta dem till specifika brott, de ser till att hålla sig undan från dokumentation. De papper de lämnar över ser helt ok ut.

2019 gjordes en ändring i Kommunallagen och kommuner och regioner har nu en skyldighet att följa upp privata aktörer.

–  Vår bedömning är att den lagändringen inte är helt känd eller följs i den utsträckning som bör göras, säger Henrik Angerbrandt.

Brå: De fyra typiska välfärdsfuskarna

  • Bolagsspecialisterna – som bedriver flera olika verksamheter och byter ”skal” på sina företag när de börjar granskas. Företagen byter företrädare och inte sällan utses så kallade målvakter för företagen, om de går i konkurs, eller utreds på andra sätt. Inte sällan flyttas verksamheten sedan över till andra bolag, för att fortsätta på samma sätt.
  • Nätverk- och möjliggörare – där oseriösa aktörer lär sig av varandra. Nätverken hänger samman genom ett kontaktnät av personer som använder sig av samma rådgivare som tipsar om kryphål i lagstiftningen. Nätverken kan också vara knutna till vad utredningen kallar ”någon form av diaspora” där exempelvis ett språk, en nationalitet eller religiös grupp kan utgöra bas för verksamheten. Det kan också handla om lokalt kopplade nätverk. En del av nätverken har kopplingar till andra kriminella nätverk. Möjliggörarna har specialistkompetens inom företagsekonomi, juridik ellar aktuellt välfärdsområde och agerar vad utredningen kallar ”kreativ bokförare, skatteplanerare, bolagsspecialist och juridiskt ombud”.
  • Högstatuspersoner – som exempelvis läkare, tandläkare eller arbetsterapeuter, vars intyg har stor tyngd och är en förutsättning för att kostnader för individen ska bekostas av det offentliga, som exempelvis tandvård, personlig assistans, färdtjänst och hemtjänst.
  • Okunniga och mindre framgångsrika företagare – är företag som låtsas som att de inte känner till reglerna och testar hur långt de kan tänja på gränserna utan att bli påkomna. De kanske till exempel höjer priserna utanför avtal, eller tar betalt för fler timmar och hittar på ursäkter för det om de skulle bli påkomna.

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar