Arbetsförmedlingens analyschef Annika Sundén fick stor uppmärksamhet när hon valde att lämna myndigheten. Själva nyheten gick ut på att hon och generaldirektören Maria Mindhammar var oense om hur myndigheten ska arbeta med långtidsarbetslösa.
Men det är inte första gången en prognoschef eller analyschef och en generaldirektör inte är helt eniga om viket budskap som är viktigast att föra ut, och vilka prioriteringar som ska göras i arbetsmarknadspolitiken. Analyschefen är en av nyckelpersonerna på Arbetsförmedlingen, och någon som besitter mycket kunskap om arbetsmarknaden i sin helhet. En sådan person kan vara värd att lyssna ordentligt på. Men generaldirektören har i uppdrag att balansera budget, politik, regleringsbrev och beslutsamt ledarskap för 10 000 personer som ska fortsätta ha energi att utföra sitt jobb väl.
När myndighetens prognoser publiceras föregås det alltid av diskussioner mellan generaldirektören och analyschefen: vad är viktigaste analysen? Vad bör lyftas upp och vad bör tonas ned? Vid olika tillfällen bakåt i tiden har diskussionerna varit så heta att även andra, utanför den innersta kretsen, har nåtts av att det funnits konflikter.
Frågan är: vem är udden egentligen riktad mot i Annika Sundéns kritik, och är Eva Nordmarks stöd en hjälp för Maria Mindhammar?
Det intressanta den här gången är att analyschefen slutar och offentligt förklarar att en viktig anledning är just att hon anser att Arbetsförmedlingen prioriterar fel. Budskapet är så pass skarpt i sin kritik att arbetsmarknadsministern Eva Nordmark kände sig manad att understryka att hon stödjer generaldirektören.
Frågan är: vem är udden egentligen riktad mot i Annika Sundéns kritik, och är Eva Nordmarks stöd en hjälp för Maria Mindhammar – eller blir det i verkligheten i själva verket en björntjänst?
2022 är ett valår. Arbetsmarknadsministern sitter för fjärde året i rad i en rävsax när det gäller arbetsmarknadspolitiken. 2019 styrde en M- och KD-budget som ledde till stora nedskärningar på myndigheten, 2020 och 2021 styrde ett januariavtal med Centern och Liberalerna som främst handlade om att reformera myndigheten så att de privata alternativen alltmer skulle ta över insatserna för arbetslösa. Under hösten 2021 gick delar av AF-reformeringen på remiss, och många av svaren var starkt kritiska.
Vad man talar tystare om är att även regeringsbudgetarna innebär fortsatta problem för Arbetsförmedlingen att göra sitt jobb
Arbetsmarknadsministern försöker år efter år skyla över de konsekvenser som budgetarna orsakar, greppet är att visa hur mycket mer pengar myndigheten får jämfört med om M/KD-budgetarna fått styra. Resurser till olika insatser ökas, och genom att samordna den mest basala servicen till arbetslösa genom närvaron på servicekontor i kommunerna beskrivs det som närvaro i hela landet. Vad man talar tystare om är att även regeringsbudgetarna innebär fortsatta problem för Arbetsförmedlingen att göra sitt jobb, och att en duktig arbetsförmedlare alltid använder sin kunskap om den lokala arbetsmarknaden när man matchar arbetslösa till jobb, hittar praktikplatser till nyanlända och hjälper långtidssjukskrivna till nya chanser.
Under de här åren har Arbetsförmedlingen under både Mikael Sjöberg och hans efterträdare Maria Mindhammar gång på gång larmat om bristen på resurser. Hos allmänheten är bilden stark av en ineffektiv myndighet som inte klarar av att ordna tillräckligt med åtgärder eftersom man får stora överskott varje år. Vad som kanske inte är lika känt, är att anslagen till utökade program inte följs av samma utökning av personal. Det politiska målet som styr är i stället att strypa antalet personal för att steg för steg föra över alltmer på privata aktörer.
Eva Nordmarks uttalade stöd för Maria Mindhammar hämmar en välbehövlig debatt om hur Arbetsförmedlingens bristande personalresurser fortsätter att förlama den nationella arbetsmarknadspolitiken
Men innan det jobbet är gjort måste någon arbeta effektivt med de grupper som de facto är långtidsarbetslösa. Och för detta behövs folk som jobbar med det. Arbetsförmedlingen är inget under av effektivitet, men i verkligheten är det inte heller någon som vet om privata aktörer egentligen lyckas bättre, något som exempelvis Lars Calmfors gång på gång har försökt lyfta fram i debatten.
Lars Calmfors: ”Inte i vår vildaste fantasi kunde vi föreställa oss dagens kaos”
Så – kanske har Annika Sundéns kritik betydligt mer politisk sprängkraft än att vara oense med en generaldirektör. Eva Nordmarks uttalade stöd för Maria Mindhammar hämmar en välbehövlig debatt om hur Arbetsförmedlingens bristande personalresurser fortsätter att förlama den nationella arbetsmarknadspolitiken, den som den flyende prognoschefen anser behövs.