Jag har träffat Robert Mc Coy flera gånger under de senaste åren. Han är lite gladare nu. Tiden läker. Nu för tiden är han helt öppen med sitt namn, sina citat och sitt foto. Tiden för diskretion är förbi, säger han och ler.
− Du vet, jag är 67 år nu, livet är kort. Nuförtiden kan jag till och med kosta på mig att resa iväg från Bryssel, säger britten som för femton år sedan larmade om korruption i EU:s Regionkommitté.
Under de första tio åren efter den turbulenta perioden ville han inte sätta sin fot utanför Bryssel. Han ville inte ”missa något”, som han säger. Om han ändå var tvungen att resa såg han till att fylla resväskan med all dokumentation. Ständigt med bevis på fickan och beredd att förklara sig.
Robert Mc Coy är en lojal europavän. Han älskar europatanken och började arbeta för Europeiska kommissionen redan 1972, som ekonom. Efter drygt 20 år fortsatte han som internrevisor och senare chefsekonom på EU:s institution Regionkommittén. Efter ett tag upptäckte han att det förekom ett systematiskt missbruk av ledamöternas resebidrag. Mc Coy bad då Regionkommitténs generalsekreterare att vidarebefordra dessa misstankar till EU:s antibedrägerienhet OLAF, men utan resultat. Istället blev Mc Coy varnad, och man hotade med att inleda en disciplinär process mot honom.
OLAF avslöjade svågerpolitik, förfalskade reseersättningar, mutor vid anbudsförfaranden samt en ”oprofessionell och inkompetent kultur” i administrationen.
I mars 2003 skulle Europaparlamentet rösta om Regionkommitténs ansvarsfrihet för 2001. Eftersom han inte hade fått gehör någon annanstans gick då Mc Coy ut externt och larmade bland annat några ledamöter i Europaparlamentet. OLAF och Revisionsrätten undersökte saken och OLAF:s rapport bekräftade misstankarna och avslöjade ”svågerpolitik, förfalskade reseersättningar, mutor vid anbudsförfaranden samt en oprofessionell och inkompetent kultur i administrationen”.
Flera av ledamöter i Europaparlamentet krävde att Mc Coy skulle få ett tack och en ursäkt från Regionkommittén. Men för Mc Coy gick det istället illa. Han blev mobbad tills han lämnade sin arbetsplats och blev utskriven med sjukpension för resten av sin karriär.
Europaparlamentet har konstaterat att ”Administrationens ansträngningar inriktades på att avskräcka och försvaga den person som kom med de tråkiga beskeden, i detta fall styrekonomen, snarare än att förändra saker till Regionkommitténs bästa.” Sedan dess har Mc Coy sökt upprättelse.
EU-domstolens domar är visserligen tvingande, men det spelar mindre roll för fortsättningen.
Mc Coy har stämt Regionkommittén och vill få ett erkännande för att han handlade i god tro och att hans sjukskrivning orsakades av trakasserierna efter hans visslande, något som Regionkommittén har avfärdat i en intern utredning. Europeiska unionens domstol hittade brister i denna utredning och dömde 2014 till Mc Coys fördel. Regionkommittén genomförde då en ny intern utredning som kom fram till samma sak; det vill säga att Mc Coys sjukskrivning inte hade något med arbetsmiljön att göra. Mc Coy har återigen vänt sig till domstolen och där ligger ärendet nu i väntan.
Få visslare med nya reglerna
Ett tusental svenskar arbetar som anställda tjänstemän i EU:s förvaltning i Bryssel och Luxemburg. De nya interna reglerna har lett till att mycket få nya visslare träder fram och avslöjar misstänkt korruption och oegentligheter inom EU-institutionen i dag. Sedan 2004 talas det i EU om att det tystnat i korridorerna, att inga visselblåsare längre träder fram. Under de senaste fem åren har bara en handfull visslare trätt fram.
EU-domstolens domar är visserligen tvingande, men det spelar mindre roll för fortsättningen.
− EU-domstolens domar är tvingande. I det här fallet är domen tvingande på så sätt att Regionkommitténs utredning är avskriven och gäller inte. Men vad som sen händer i ärendet det ligger bortanför domstolens kontroll, säger Gitte Stadler, presskontakt vid EU-domstolen.
− Det ger ju möjlighet för EU:s institutioner och Regionkommittén i mitt fall att helt enkelt nonchalera domstolens domar, kommenterar Robert Mc Coy, nu över 15 år sedan ärendet inleddes.
I dag finns det förutom OLAF:s utredning som bekräftar Mc Coys anmälan, också sju resolutioner från Europaparlamentet som stöder och står bakom Robert Mc Coy. Ändå får han inte det han söker; en renskrivning av sitt namn och rykte, samt finansiell ersättning för utebliven lön.
Efter att Mc Coy blåste i visslan 2003 har flera förändringar gjorts för att öka skyddet av visselblåsare i EU-administrationen. 2004 trädde de nya tjänsteföreskrifterna i kraft, som ger skydd samtidigt som de kräver lojalitet till arbetsgivaren. Reglerna förtydligades 2012 genom riktlinjer som poängterade kravet att tjänstemännen i första hand ska rapportera internt.
2014 tillkom en ny artikel i tjänsteföreskrifterna. Den uppmanade samtliga nio EU-institutioner att införa samma eller liknande regler för internt visselblåsande. Dessa regler innebär att det numera är obligatoriskt för samtliga EU-tjänstemän att anmäla misstänkta oegentligheter. Men tjänstemannen måste följa vissa kanaler, och i första hand göra det internt. Den tjänsteman som följer reglerna har rätt till fullt skydd. Men den som visslar externt eller på ett sätt som inte följer reglerna är inte skyddad.
Robert Mc Coy, som följde hela den interna proceduren innan han gick ut externt, undrar varför dessa regler inte gäller honom och varför han som visslare inte åtnjuter skydd från straffande åtgärder från den institution där han var anställd.