För ett år sedan föreslog Hamnarbetarförbundets ordförande Eskil Rönér en ny lösning på hamnkonflikten. Han ville att förbundet tillsammans med Transport skulle skriva ett trepartsavtal med arbetsgivarna Sveriges Hamnar. I utbyte mot att Hamnarbetarförbundet blev fullvärdig part i kollektivavtalet för stuveribranschen skulle landets hamnar få arbetsfred.
Signaturer av både Transports och Hamnarbetarförbundet skulle bli en förutsättning för överenskommelser på området i de framtida avtalsrörelserna, skrev Eskil Rönér.
Transport, som har haft riksavtalet sedan 1974, sa nej till denna lösning.
– För det första vill vi inte ha en sådan lösning. Jag tror inte heller att Hamnarbetarförbundet över huvud taget vill ha ett kollektivavtal, säger Peter Winstén, avtalssekreterare i Transport.
Det är lysande att det fungerar.
Men Transport har gjort en liknande lösning för en annan utbrytargrupp. Sedan 2010 samförhandlar man med flygteknikerna, som bröt sig ur förbundet i mitten på 1970-talet, ett par åt efter hamnarbetarnas utbrytning. Detta är väl dokumenterat av professor Anders Kjellberg, vid Lunds universitet, i hans forskning.
På Hamnarbetarförbundet känner man inte till att denna trepartslösning finns på flygteknikernas område.
– Nej, men det är lysande att det fungerar. Transport har vid flera tillfällen sagt att det inte är aktuellt och att det inte skulle fungera, men det är intressant att höra att de redan har den varianten, säger Eskil Rönér, ordförande Hamnarbetarförbundet.
Han tänker efter Arbetsvärldens besked ta upp saken i nästa möte med Transport, som äger rum en bit in i maj. De båda förbunden har försiktiga kontakter med varandra sedan LO försökt medla mellan dem.
Men enligt Peter Winstén på Transport är det stora skillnader mellan hamnarbetarnas och flygteknikernas respektive områden. Svensk Flygteknikerförening är en yrkesförening i Saco-förbundet SRAT. De båda förbunden förhandlar på samma sätt med förhandlingsdelegationer som har mandat att göra upp.
Direktdemokrati ett ”spöke”
Hamnarbetarförbundet måste däremot föra tillbaka frågor till medlemsomröstning. Enligt Peter Winstén skulle det aldrig fungera om de båda förbunden skulle förhandla fram en lösning som Hamnarbetarförbundet sedan måste medlemsomrösta om.
– Vi har förberett oss och gett vår delegation mandat att förhandla.
Hamn- och stuveriavtalet bygger dessutom på lokala förhandlingar i större utsträckning är avtalet för flygteknikerna.
– Om vi skickar in en gemensam förhandlingsdelegation och sedan säger Hamnarbetarförbundets medlemmar nej till något som vi var överens om. Hur gör man då? Vem ska vika sig? Ska halva gruppen konflikta? Det blir jättekonstiga frågeställningar.
Vi har jobbat så här i 46 år och är vana vid arbetssättet. Vi vill inte springa till förhandlingar stup i kvarten.
I Hamnarbetarförbundet tycker Eskil Rönér att detta är en felaktig syn. Han menar att även deras förhandlare har mandat från medlemmarna och så länge en uppgörelse håller sig inom de ramarna behövs ingen ny medlemsomröstning för att godkänna en uppgörelse.
– Det här är ett spöke som de ser. Vi har jobbat så här i 46 år och är vana vid arbetssättet. Vi vill inte springa till förhandlingar stup i kvarten, så vi tar gärna med oss väl underbyggda mandat, säger Eskil Rönér.
Flygteknikerna inledde sitt samarbete med att föreningen rent formellt gick in i Transports avtal 2010. Det skedde trots att man inom Saco i de flesta fall förordar sifferlösa avtal och lokal lönesättning. I Transports avtal finns siffror över löneökningarnas storlek.
– Det var den verklighet som vi hade att förhålla oss till, säger Ola Blomqvist, ordförande i Svensk Flygteknikerförening.
– Modellen har fungerat, med tanke på att vi i grunden har olika syn i vissa frågor. Utifrån de förutsättningar som har funnits har detta varit den bästa möjliga lösningen.
Föreningen vill utveckla avtalet, men ser det som ett långsiktigt arbete.
– Ja, det är inget som man gör på ett år. Vi har skrivit in i avtalet möjligheten till olika lönesystem på lokal nivå, men det har utnyttjats ganska lite.
Även Peter Winsten är nöjd med samarbetet men säger att förhandlingarna blir krångligare och mer utdragna i ett trepartsavtal.
– Vi pratar ihop oss med flygteknikernas förening före förhandlingen, men det dyker ofta upp nya frågeställningar. Då måste vi gå tillbaka och prata ihop oss i den delen.
Olika förutsättningar
Det förslag om ett trepartsavtal som Hamnarbetarförbundet förespråkar har inte samma förutsättningar som flygteknikeravtalet. De båda förbunden på stuverisidan organiserar samma yrkesgrupp, hamnarbetarna. Hamnarbetarförbundet är ett fristående fack och organiserar knappt häften av yrkeskåren.
– Någon motsvarande uppdelning av yrkesgrupper är alltså inte möjlig inom hamnområdet, säger Anders Kjellberg.
– En annan skillnad är att flygteknikerna är en del av ett större fack, SRAT, som i sin tur tillhör den fackliga centralorganisationen Saco. Dessutom finns en mycket stor majoritet av flygteknikerna i SRAT och inte i Transport.
Svensk Flygteknikerförening och Transport
Professor Anders Kjellberg vid Lunds universitet har beskrivit samarbetet mellan Svensk Flygteknikerförening och Transport i sin stora studie över de svenska fackförbundens medlemsutveckling och organisationshistoria. Där beskriver han hur de 40 flygteknikerna på det numera nedlagda flygbolaget Linjeflyg lämnade Transport 1974 på grund av missnöje med det fackliga stödet.
Utbrytarna bildade den fackliga yrkesföreningen Svensk Flygteknikerförening som blev en organisation inom Saco-förbundet SRAT.
Men 35 år senare kunde flygteknikerna äntligen sätta sina signaturer på ett etablerat kollektivavtal, efter att ha blivit störst på området med 700 medlemmar och fått normala förbindelser med Transport. De båda förbunden bildade Flygteknikerkartellen.
– Många faktorer spelade in för att just dessa två kunde bilda en förhandlingskartell. Förbunden hade ett gemensamt intresse när stora nedskärningar genomfördes på flygbolaget SAS, personkemin mellan nyckelpersoner bör ha stämt och Svensk Flygteknikerförening hade blivit dominerande bland flygteknikerna, säger Anders Kjellberg.
En viktig faktor var också den gränsdragningsöverenskommelse, som gjordes mellan förbunden. En eftergift av Flygteknikerföreningen var att Transport fick organisationsrätten för alla flygmekaniker, medan flygtekniker fick välja vilket förbund de skulle tillhöra.
– Flygteknikernas organisering i ett Saco-förbund underlättades säkerligen av att de klassas som tjänstemän i SCB:s statistik. Flygmekanikerna klassas som facklärda arbetare, det vill säga yrkesarbetare, säger Anders Kjellberg.
Vid utbrytningen på 1970-talet gjorde de gemensam sak med ett antal flygvärdinnor som lämnade dåvarande Handelstjänstemannaförbundet, HTF, och också gick in i SRAT. De båda yrkesgrupperna gick till och med i strejk för ett avtal med Linjeflyg.
– Ja, det blev hårda duster med arbetsgivaren 1975. Ändå fick varken flygteknikerna eller flygvärdinnorna ett avtal, men de fick ett löfte om att gå vidare med arbetstidsfrågorna, berättar Anders Kjellberg.
Flygvärdinnorna blev inte kvar i SRAT, men flygteknikerna fortsatta att kämpa, fick lokala överenskommelser med flera bolag, utan att de i handlingarna kallades kollektivavtal, innan de långt senare blev en del i trepartsavtalet.