SJF: Vi har inte gjort tillräckligt mot rasism på redaktionerna Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet, har lång bakgrund på SR och välkomnar uppropet "Vems sr?" Foto: Tor Johnsson

SJF: Vi har inte gjort tillräckligt mot rasism på redaktionerna

Mångfald Efter uppropet "Vems SR?" där journalister säger ifrån mot diskriminering och rasism på Sveriges Radio hoppas Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert att fler redaktioner följer efter. "Vi är där vi var med sexuella trakasserier innan #metoo", säger hon till Arbetsvärlden.
25 sep 2020
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

– Det här är varken en ny diskussion eller okända frågor. Det som är nytt är att en stor grupp utsatta gått samman och vågat påtala problemet både inför ledningen och offentligt. I frågor om rasism är vi där vi var med sexuella trakasserier innan #metoo. Jag hoppas att även detta får sådant genomslag och att fler vågar säga ifrån och ta upp problematiken, säger Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet, till Arbetsvärlden.

Uppropet ”Vems SR?” samlar 39 journalister som skriver under mot diskriminering och rasism på Sveriges Radio, med vittnesmål och berättelser om negativ särbehandling. Uppropet har uppmärksammats av tidningen Journalisten, P3 Nyheter och DN.

Det vågar jag knappt svara på

– Det är väldigt svårt att jobba med de här frågorna för många sitter på otrygga anställningar och är rädda för att inte bli tagna på allvar, säger Ulrika Hyllert.

Du har själv varit klubbordförande på SR i många år, vad är din bild av SR ur mångfaldsperspektiv?

– Det har pågått ett kontinuerligt arbete på SR och det har varit ett prioriterat område sedan Cilla Benkö blev vd. SR har rätt hög andel journalister med utländsk bakgrund, och det är inte så konstigt eftersom de har sändningar på andra språk än svenska. Ur det perspektivet är SR ett av de bättre medieföretagen vad gäller mångfald. Men det löser inget av problemen att andelen är hög på grund av språkredaktionerna, säger Ulrika Hyllert.

10 krav

  1. En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk. resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.
  2. Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25% av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15% ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.4
  3. Att Sveriges Radio låter en extern aktör granska anställningsförfarandena och personalpolitiken på Ekoredaktionen och ett antal andra relevanta redaktioner.
  4. Att Sveriges Radio tar fram en tydlig plan för hur rekryteringarna ska kunna genomföras på ett professionellt, sakligt, transparent och icke-diskriminerande vis.
  5. En lönerevision där lönen på anställda med utländsk och utomeuropeisk bakgrund5 särredovisas och jämförs med den övriga gruppen. Oskäliga löneskillnader ska rättas till.
  6. Att minst en rasifierad person med dokumenterad erfarenhet av att arbeta med dessa frågor rekryteras till den högsta ledningen.
  7. Att Sveriges Radio inför en nolltolerans mot rasism på arbetsplatsen, med en tydlig plan för hur den ska bekämpas och rapporteras.
  8. Att chefer inom företaget utbildas i hur de ska ta hand om och stötta anställda som utsätts av rasism från kollegor, lyssnare och/eller publik.
  9. Att hela företaget får en bred utbildning i rasismfrågor, om allt från strukturell sådan till mikroaggressioner.
  10. Att Sveriges Radios grundläggande värden också implementeras i det journalistiska arbetet, med en tydlig plan för hur det ska genomsyra allt ifrån nyhetsvärdering till språkbruk.

Källa: Vemssr?

+ Expandera

Ett av 10 krav i uppropet är att göra en inventering av SR:s anställda för att fastställa hur stor andel som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund.

Hur ser du på det?

– Det har gjorts tidigare på SR. Det går att få ut information om man har en eller två föräldrar födda utomlands från SCB kopplat till personnumret. Vi är väldigt vana vid att göra statistik utifrån kön men det är mer kontroversiellt I Sverige att göra det utifrån andra diskrimineringsgrunder. I många andra länder är det inte kontroversiellt att se på exempelvis etnicitet. Vi borde kunna diskutera de här frågorna i Sverige också, säger Ulrika Hyllert.

Vi som fackförbund måste vara självkritiska

Hon menar att diskrimineringslagen idag inte är tillräckligt skarp.

– När det gäller diskrimineringslagen så skulle jag gärna se att man har bättre verktyg för att säkerställa att det inte finns till exempel löneskillnader kopplat till diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet. Jag skulle gärna se en utredning kring hur man kan utöka skyldigheten att arbeta kontinuerligt och riktat med frågor kopplade till etnisk tillhörighet.

Vad har Journalistförbundet gjort för att motarbeta rasism och diskriminering i branschen?

– Eftersom det ser ut som det gör måste jag säga att vi inte har gjort tillräckligt. Men på våra två senaste kongresser har det tagits upp att det är viktigt att förbundet arbetar med den här frågan. Vi som fackförbund måste vara självkritiska, säger Ulrika Hyllert.

SJF:s mångfaldsarbete

Utdrag ur motioner om mångfaldsarbete som fått bifall på SJF:s kongress:

• Att förbundet arbetar för att öka antalet förtroendevalda med mångfaldskompetens (motion 16).

• Att förbundet tydligare arbetar för att leva upp till skrivningen ”Uppmärksamma vikten av mångfald och verka för ökad kunskap om dessa frågor bland journalister” (motion 16).

• Att SJF utvecklar ett tydligt program för hur arbetat i frågan [om mångfald] konkret ska fortskrida (motion 17).

Källa: SJF

+ Expandera

Black lives matter-rörelsen mot polisvåld och rasism i USA har fått ett arbetslivsfokus i Sverige. I juni lanserades uppropet ”A Call for Change” där ett hundratal afrosvenskar undertecknat ett öppet brev till chefer i den kreativa näringen för att bli bättre på att motverka strukturell rasism och diskriminering.

Vad ger du journalistkåren för betyg vad gäller mångfaldsarbetet idag?

– Det vågar jag knappt svara på. Det får bli icke godkänt, säger Ulrika Hyllert.

Vad hoppas du kommer av det här uppropet?

– Jag hoppas att det stärker fler att säga ifrån och att detta kan bli en ögonöppnare så att arbetet mot diskriminering tar fart på riktigt.

Relaterad läsning

Visa artikelns 2 kommentarer
Kommentera
  1. Av Lennart 27 sep 2020:

    SJF har länge misslyckats med att arbeta mot det som ligger till grund för negativ särbehandling – arbetsköparnas cynism och ignorans inför högst rimliga önskemål om ekonomisk trygghet och kontinuitet i arbetslivet. Tala med vilken journalist som helst som harvat runt i den så kallade vikariesvängen i alldeles för många år.

    Det finns i dag ingen balans mellan tillgång och efterfrågan på journalister, och det utnyttjas skamlöst till arbetssäljarnas nackdel.

    I dag är jag lite kommen till åren och kan därför berätta att redan på 90-talet var cynismen och ignoransen vida utbrett. På den tiden var jag anställd (eller? läs vidare!) på Aftonbladets redaktion, som då låg i Globen-området söder om Söder. Under flera år – flera år! – gnetade jag på utan att ett formellt anställningsavtal upprättades. Klagade jag? Nej, det gjorde jag inte, för jag fick åtskilliga gånger veta att jag var hur utbytbar som helst. Och detta på en tidning som vid den tiden LO hade ett bestämmande ägarinflytande över.

    På Aftonbladet tillhörde jag inte ens B-laget. Jag tillhörde på sin höjd C-laget, vilket gjorde att somliga i A-laget – tillsvidareanställda som rätt ofta hade sin byline i tidningen – oantastade kunde bete sig hur svinaktigt åt som helst mot bland annat mig. Man visste att jag inte skulle klaga, utan bita ihop.

    Förmodligen är det ett posttraumatiskt stressyndrom att vissa minnen involverande en viss fotograf, U, alldeles för ofta gör sig påminda. Denne U var ofta våldsam och kunde knuffa, skrika, hota och förnedra en sådan som mig när han så önskade. Redaktionslokalerna i Globen-området hade stora öppna ytor, och U:s uppträden var väl hör- och synbara för alla som befann sig i dem. U var ingen bra fotograf, men på något sätt hade U ändå redaktionsledningens gillande.

    Men hände något när U betedde sig illa? Nej. Ingenting. Därför fortsatte U.

    Och den där tystnaden, eller om det var hukandet, som präglade min tid på Aftonbladet under den första hälften av 90-talet tycker jag präglar SJF än i dag.

    Konklusionen är att både SJF, arbetsköparna och de 39 på Sveriges Radio ser till fel sak. Det orädda, det modiga, det nyskapande kommer inte av någon godtycklig etnisk etikett (vem och med vilken rätt ska få sätta en sådan på dig?) utan genom grundtrygga anställda. Den grundtryggheten är i dag en ouppnåelig utopi för alldeles för många journalister.

    Och det vet SJF.

  2. Av Lennart 27 sep 2020:

    SJF har länge misslyckats med att arbeta mot det som ligger till
    grund för negativ särbehandling – arbetsköparnas cynism och
    ignorans inför högst rimliga önskemål om ekonomisk trygghet och
    kontinuitet i arbetslivet. Tala med vilken journalist som helst
    som harvat runt i den så kallade vikariesvängen i alldeles för
    många år.

    Det finns i dag ingen balans mellan tillgång och efterfrågan på
    journalister, och det utnyttjas skamlöst till arbetssäljarnas
    nackdel.

    I dag är jag lite kommen till åren och kan därför berätta att
    redan på 90-talet var cynismen och ignoransen vida utbrett. På
    den tiden var jag anställd (eller? läs vidare!) på Aftonbladets
    redaktion, som då låg i Globen-området söder om Söder. Under
    flera år – flera år! – gnetade jag på utan att ett formellt
    anställningsavtal upprättades. Klagade jag? Nej, det gjorde jag
    inte, för jag fick åtskilliga gånger veta att jag var hur utbytbar
    som helst. Och detta på en tidning som vid den tiden LO hade ett
    bestämmande ägarinflytande över.

    På Aftonbladet tillhörde jag inte ens B-laget. Jag tillhörde på
    sin höjd C-laget, vilket gjorde att somliga i A-laget –
    tillsvidareanställda som rätt ofta hade sin byline i tidningen –
    oantastade kunde bete sig hur svinaktigt åt som helst mot bland
    annat mig. Man visste att jag inte skulle klaga, utan bita ihop.

    Och den där tystnaden, eller om det var hukandet, som präglade min
    tid på Aftonbladet under den första hälften av 90-talet tycker jag
    präglar SJF än i dag.

    Konklusionen är att både SJF, arbetsköparna och de 39 på Sveriges
    Radio ser till fel sak. Det orädda, det modiga, det nyskapande
    kommer inte av någon godtycklig etnisk etikett (vem och med vilken
    rätt ska få sätta en sådan på dig?) utan genom grundtrygga
    anställda. Den grundtryggheten är i dag en ouppnåelig utopi för
    alldeles för många journalister.

    Och det vet SJF.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar