Det är inte alltid så lätt att vara rolig – eller att ha roligt – heller. Vilket alla som någon gång satt sin fot på en arbetsplats kan vittna om.
Är man som person en aning ängslig och hämmad av naturen kan den prestationsinriktade atmosfären på jobbet vara suboptimal om man vill frammana sin inre lustigkurre inför sina kollegor och överordnade. De skojfriska observationer som man har liggande på lut kan då fastna i käften – måhända eftersom man fruktar att det man har att säga ska landa fel – oerhört och identitetsförintande fel – i den tråkinpyrda stämningen på kontoret. Eller så kan det bero på att man helt enkelt inte kommer på något att säga; materialet ger sig över huvud taget inte tillkänna i ens huvud.
Men för den som i mörka stunder intalar sig att hen är den gråaste kontorsråttan på arbetsplatsen och som önskar optimera sitt humorgame är läget i vilket fall som helst långt ifrån kört. Tvärtom: ens förmenta tråkighet under vissa omständigheter verka till ens favör. Det menar i alla händelser ståuppkomikern, humorföreläsaren och vetenskapsjournalisten Karin Adelsköld.
Hopplösa tråkmånsar har störst potential
– När jag är ute och föreläser, eller gör workshops, frågar jag ofta om det finns någon hopplös tråkmåns här som känner att det är kört, att de aldrig kommer att bli roliga? Det är det alltid några stycken som räcker upp handen och då säger jag att de här personerna har allra störst potential att bli roligast. Ju gråare kontorsråtta du är desto roligare kan det bli. För det är överraskningen det handlar om.
Enligt Karin Adelsköld, som är en ivrig konsument av humorforskning och som själv bidragit till detta fält genom en undersökning av hur ofta svenskar skrattar på jobbet (svaret är: inte ofta – i genomsnitt, säger hon, skrattar en svensk medarbetare en till tre gånger per arbetsdag), kan humor delas upp i två grundläggande beståndsdelar: igenkänning och just överraskning.
En dag hade hen gått till departementet iförd en kräfthatt
Karin Adelsköld, humorkonsulent
Och eftersom det lyckade skojet förutsätter överraskningskomponenten så har en lustifikation därmed bättre potential att lyckas om det emanerar från en oväntad källa än om det härrör från arbetsplatsens meste tvångsskämtare.
– En gång var jag och jobbade på ett departement, jag kan inte säga vilket, och i samband med det bad medarbetarna om ursäkt för att de var så otroligt tråkiga. Men efteråt fick jag ett mejl från personen som hade bokat mig där hen berättade att hen en dag gått till departementet på morgonen iförd en kräfthatt, alltså en sådan papphatt, och gjort succé. Varför? Därför att det blev en sådan överraskning.
Det blir alltid skratt
Karin Adelsköld brukar under sina föreläsningar på arbetsplatser rekommendera en humorstrategi. Bland annat nämner hon en kirurgavdelning som satt i system att lämna operationssalen för tre minuters dans i veckan.
– Det är deras humorstrategi.
Det låter hemskt?
– Men det blir alltid skratt. Det finns också en myndighet som träffas efter jobbet varje torsdag och äter en pinnglass, det är deras humorstrategi. Sedan finns det en sparbank som har en humorstrategi inskriven i sin affärsplan och i Malmö finns det ett företag som har en egen humor manager. Poängen med att ha en strategi är att det inte gör sig självt.
Arbetsmarknadsministern: Borde gå och klippa sig
Även Johan Pehrson (L), arbetsmarknads- och integrationsminister och känd skojare, pekar på vikten av att personer i chefsposition tar ansvar för att arbetstagarna ska präglas av humor. I ett mejlsvar till redaktionen skriver han att:
”Det viktigaste är att arbetsplatsen präglas av en psykologisk säkerhet som gör att man kan dela med sig av misstag, idéer och skämta med varandra på ett bra sätt. Det tror jag alla mår bra av och tjänar på. Men skämten får aldrig ske i ett sammanhang där de skapar osäkerhet eller blir en tröttsam jargong som påverkar kulturen på arbetsplatsen negativt.”
Han fortsätter:
”Är du dessutom chef eller har en ledarroll på arbetsplatsen är det viktigt att tänka på att skämten helst ska ske på bekostnad av dig själv eller någon i samma ställning. Jag skojar gärna med och om mina partiledarkollegor, men är försiktigare om det gäller en kollega som är helt ny i riksdagen som jag inte känner. När man har lärt känna varandra är det också mycket enklare att veta vad som passar och går hem.”
Jag skojade om att kabelklipparna borde gå och klippa sig själva i stället
Johan Pehrson (L), arbetsmarknadsminister
Han tillägger att han drog sina senaste lyckade skämt under sitt tal på Liberalernas riksmöte. Ett av dessa var att priset på röd paprika hade varit lägre om Sverige infört euro. Ett annat handlade om hur ”Vänsterpartiet kabelklipparna (VPK) vill klippa kablarna till Europa” i stället för att hitta gemensamma lösningar på EU:s gemensamma problem och utmaningar.
”Jag skojade om att kabelklipparna borde gå och klippa sig själva i stället”, skriver han.
Mozzarellalunch ett intensivt humorgrepp
Att skämta på sin egen bekostnad är inte bara att föredra om man befinner sig i chefsposition, det är också en humorstrategi som lämpar sig väl för en ovan kontorsskojare. Det säger konsulten och kulturbarnet Laura Ingmarsson, medverkande i Tankesmedjan i P3, och exemplifierar med några effektiva gags som hon har rönt framgång med på sin arbetsplats.
– En klassiker är att ta med sig märkliga luncher till jobbet. Det är ett rätt intensivt humorgrepp, att man bara kommer med, som jag till exempel gjort, ett svartkålhuvud. Som man äter rå. Man får ändå skratt av det.
Vilken rätt har genererat mest social uppskattning?
– Kanske när jag åt mozzarella som ett äpple.
Välte ut havregrynsgröten
Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi, ser i likhet med de föregående talarna stora fördelar med att driva med sig själv. Inte minst eftersom det är mindre riskfyllt än att skämta om sina chefer eller kollegor.
– Om man skämtar om sig själv kan ingen tycka att man är elak. Då framkallar man mer sympati. Så om man ska bli rolig ska man starta med att berätta några roliga historier om när man själv gjort bort sig. Om hur man välte ut havregrynsgröten på morgonen, sådana smålustiga saker. Det tycker folk är jätteroligt, särskilt om det rör superpinsamma saker, säger Agnes Wold.
Hon fortsätter:
– Det finns någon teori om att man skrattar för att förlösa ångest och om man hör någon som gjort bort sig fruktansvärt, då skrattar man jättemycket av lättnad för att det inte var man själv som gjorde detta. Så det är bäst att börja där.
Att vara rädd för att andra ska tycka att man är löjlig är i sig väldigt löjligt
Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi
Förutom att lyfta den psykosociala vikten av att dela med sig av sina personliga blamager så trycker Agnes Wold på hur viktigt det är att träna sina humormuskler för att därigenom komma över sin rädsla för att folk ska tycka att man är löjlig för att man försöker sig på ett skämt i lunchrummet.
– Att vara rädd för att andra ska tycka att man är löjlig är i sig väldigt löjligt. Det är en typisk tonårsgrej. Då är man besatt av att man ska vara som alla andra. Jag tycker att det är väldigt plågsamt att träffa medelålders människor som är kvar i det där beteendet. Det måste man försöka ta sig ur om man är vuxen.
Ska man då stå framför spegeln och öva in skämt? Kanske en Seinfeldmonolog?
– Nej, det tycker jag inte. För mig är skämt uteslutande en gruppgrej. Men om man är komiker antar jag att man står framför spegeln. Men det gör inte vanliga människor hoppas jag, säger Agnes Wold och påpekar att tanken på att bli ståuppkomiker aldrig föresvävat henne.
Stå ut med ångesten
Apropå humorträning säger psykologen Ida Larsson att det kan vara svårt för många människor att pröva ett nytt beteende. Men att man som ovan skämtare helt enkelt bara måste stå ut med ångesten som det medför att skämta inför sina kollegor, den eventuella fallhöjden till trots.
– Man måste möta ångesten som det innebär och sedan ändå göra om det. Man får se det lite som ett experiment. ”Vad händer om jag säger så här?” Om ingen skrattar så kan man se det som att man fått feedback på vad som inte funkar. Och sedan bara upp i sadeln igen. För när man ska pröva något nytt så är sannolikheten rätt stor att det inte faller ut som man tänker sig att det ska göra.
Ida Larsson menar dock att det är förenat med vissa risker att vara alltför angelägen om att vilja bli sedd som en lustigkurre.
– Man tenderar då att få ett väldigt självfokus, bli inne i sitt eget huvud, och det är det värsta man kan göra för att bli rolig. Dels tenderar det att göra en mer ångestfylld och mindre kreativ, dels så måste man vara närvarande i vad som händer i ens omgivning för att man kunna vara lite lekfull och rapp.
Skoj är inte för alla
Ida Larsson, psykolog
Har du själv några privata humorstrategier som du vill dela med dig av?
– Nej men då så skulle jag nog kanske säga att skoj är inte för alla och att jag har andra goda kvaliteter som jag bidrar med, säger Ida Larsson.