Arbetsmiljöverket har intervjuat cirka 12 000 sysselsatta på svensk arbetsmarknad om olika besvär som kan relateras till jobbet. Undersökningen görs med två års mellanrum.
2018 års undersökning, som presenterades på onsdagen, visar att de allra flesta besvären är kopplade till en vardaglig arbetsmiljö.
En av tjugo, cirka 5 procent, har haft besvär under det senaste året som kan kopplas till en olycka av något slag. Vanligaste orsaken är fallolyckor och feltramp.
Besvär som inte hade koppling till någon olycka har 30 procent av kvinnorna och 20 procent av männen. Den allra vanligaste orsaken är för hög arbetsbelastning.
Få anmäler till Försäkringskassan
Men de besvären anmäls sällan till Försäkringskassan som arbetsskada.
Medan 43 procent av de som har besvär efter en olycka anmäler det som arbetsskada till Försäkringskassan, så anmäls andra arbetsrelaterade besvär bara av 8 procent. Detta trots att tidigare undersökningar visar att olyckor mer sällan leder till begränsningar av olika slag för individen, i arbetet eller på fritiden, jämfört med andra besvär.
Göran Kecklund, professor vid Stressforskningsinstitutet.
Foto: Ewa Persson
Göran Kecklund, professor vid Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet, har gjort en första analys av undersökningens resultat för Arbetsmiljöverkets räkning, och konstaterar:
– Det som sticker ut i undersökningen är två saker: dels att många har en hög arbetsbelastning, dels att det är så vanligt med trötthet och stressrelaterade besvär.
Nära 80 procent av de som upplever arbetsrelaterade besvär anger trötthet, 70 procent sömnbrist.
Göran Kecklund tycker att det behövs ”ett omtänk” kring synen på individernas upplevelser av besvär och vilken vikt de tillmäts.
– Det är lättare att hantera de fysiska besvären. De mer subjektiva besvären som trötthet, sömnstörningar, oro och sådana saker är svårare. Men man ska nog betrakta de här subjektiva rapporterna som minst lika viktiga som mer objektiv mätning av exempelvis arbetsställningar.
– Jag tror framför allt att man ska se på kombinationen av flera faktorer, till exempel att hög arbetsbelastning ofta finns samtidigt med ett fysiskt krävande arbete. Det kan vara väldigt påfrestande, och få stora negativa konsekvenser för hälsan på sikt.
Det faktum att få anmäler andra besvär än de som är kopplade till rena olyckshändelser tycker han är bekymmersamt.
– Man borde hitta sätt att rapportera det här. Och Försäkringskassan kanske inte är rätt instans. Man skulle kunna se om det går att rapportera sådant som trötthet till en myndighet, exempelvis Arbetsmiljöverket, så att man får en lite tydligare bild vilka grupper det handlar om.
Finns inte risk för att vi fokuserar på fel saker – förr ansågs det naturligt att vara trött efter en dags arbete?
– Trötthet på rätt ställe är ju helt naturligt, men på arbetsplatsen är det inte riktigt okej. Där ska vi kunna prestera bra, både mentalt men också när vi bemöter andra människor, som patienter eller elever. Då krävs att vi är pigga och uppmärksamma. Annars gör vi ett sämre jobb, helt enkelt.
Generellt syns en skillnad mellan arbetaryrken, där fysiska besvär är vanligare, och tjänstemannayrken, där psykosociala besvär dominerar. Det är också vanligare med arbetsrelaterade besvär i åldersgruppen 30–49 år, när ofta både karriär och familjebildning är som mest intensiva, än i såväl yngre som äldre grupper.
Skillnaderna fortsätter att vara stora mellan kvinnor och män, och det nästan oavsett hur man jämför
Antalet personer i underlaget gör det inte alltid möjligt att bryta ner på enskilda yrkeskategorier. I de fall det går, är den statistiska osäkerheten hög när det gäller detaljsiffror. Men mönstret är detsamma i hela undersökningen, hur man än jämför: Skillnaderna fortsätter att vara stora mellan kvinnor och män ifråga om psykosomatiska besvär som inte är kopplade till olyckor, och det nästan oavsett hur man jämför: mellan mans- och kvinnodominerade yrken/yrkesgrupper, och mellan män och kvinnor inom samma yrkesgrupper.
Skillnader bland lärare och pedagoger
Ett exempel på stora skillnader mellan män och kvinnor är gruppen organisationsutvecklare, utredare och HR-specialister. Här har 33 procent av kvinnorna svarat att de har arbetsrelaterade besvär som inte har med en olyckshändelse att göra. Bland männen i samma yrkesgrupper svarar 17 procent att de har besvär. Bland grundskollärare, fritidspedagoger och förskollärare har 43 procent av de sysselsatta arbetsrelaterade problem som inte orsakas av någon olycka, men skillnaden är återigen förhållandevis stor mellan kvinnor och män: medan det gäller 43 procent av kvinnorna svarar 32 procent av männen att de har besvär.
Undersökningen visar också att en större andel av drabbade män än kvinnor får avlastning, förändrade arbetsuppgifter, nya arbetsverktyg och/eller omplacering
Undersökningen visar också vissa skillnader när det gäller arbetsgivarens åtgärder och stöd. En större andel av drabbade män får avlastning, förändrade arbetsuppgifter, nya arbetsverktyg och/eller omplacering. Kvinnor får oftare personlig stöttning och/eller går ner i arbetstid: 10 procent av kvinnorna med besvär går ner i arbetstid, medan 6 procent av männen gör detsamma.
Ser att systematiskt arbetsmiljöarbete saknas
Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör för Arbetsmiljöverket.
Foto: Hans Alm
Generaldirektören för Arbetsmiljöverket, Erna Zelmin-Ekenhem, säger till Arbetsvärlden att man ännu inte har analyserat resultaten utifrån myndighetens framtida arbete.
– Men jag kan konstatera att resultaten visar mycket samma frågor som vi inspekterar. Vi ser att många arbetsplatser inte har ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det här blir ett kunskapsunderlag för oss inför våra inspektioner, och för vad som ska hända ute på arbetsplatserna.
Vad gör Arbetsmiljöverket för att se till att det systematiska arbetsmiljöarbetet görs?
– Ansvaret för att det händer saker är varje arbetsgivares ansvar. Vi hinner bara med att titta på ungefär 4 procent av landets alla arbetsställen i våra inspektioner.
– Däremot ska vi se till att sprida kunskaper, göra regelverket tydligt, och sedan ska vi ha ett bra samarbete med arbetsmarknadens parter. Så att man också ska veta vad man ska göra tillsammans med arbetstagaren, handfast. Där ska vi försöka vara så tydliga vi kan.