När det svenska samhället i slutet av 1980-talet funderade över hur Sverige i framtiden skulle bibehålla sin konkurrenskraft kom man fram till att yrkesutbildningarna behövde förlängas från två till tre år, och att alla behöver högskolebehörighet. Situationen då liknade dagens med brist på kompetenser i jobb som krävde yrkeskunnande.
Slutsatsen var ingen slump: stor möda hade ägnats åt att utreda vilka kompetenser de svenska företagen behövde då och framåt i tiden för att konkurrera i en högteknologisk och globaliserad värld (ja, man var medvetna om det redan för 30 år sedan …).
Bland nationalekonomer och samhällsvetare var samtidigt svaret: De flesta kommer att behöva vidareutbilda sig under arbetslivet
Det vanligaste svaret från näringslivets branschorganisationer var då: alla måste ha grundkunskaper i svenska, engelska och matematik. I en industri som allt oftare använde engelska manualer, i ett arbetsliv som automatiserades och byggde mer på samarbete och kommunikation mellan olika yrkesgrupper fanns inget val. Yrkeskunskaperna behövde samtidigt utvecklas och fördjupas i samarbete med arbetslivet, men lärlingsutbildning var viktig främst för hantverksyrken.
Bland nationalekonomer och samhällsvetare var samtidigt svaret: De flesta kommer att behöva vidareutbilda sig under arbetslivet, det här var tiden när uttrycket Livslångt lärande myntades, alltså behöver alla en grund att stå på. En del av det var behörighet att söka vidare till högskolan.
Därför skapades grunden till det treåriga programgymnasiet.
Men sedan dess har gymnasieskolan delvis backat in i framtiden.
Men sedan dess har gymnasieskolan delvis backat in i framtiden. En rad problem tornade upp sig när reformen genomfördes, ett av dem var att grundskolan under 1990-talet genomgick stora nedskärningar och hade svårt att stötta alla elever till tillräckliga förkunskaper.
Samtidigt trädde en energisk skolpolitiker in på scenen. Ända sedan han var skolborgarråd i Stockholms stad på 1990-talet hade folkpartisten Jan Björklund vurmat för en uppdelad gymnasieskola, där yrkeselever skulle bli lärlingar och blev utan de allmänna kunskaper som näringslivet själva tidigare hade lyft fram som så viktiga. Som minister i Alliansregeringen lyckades han så småningom: högskolebehörigheten plockades bort från yrkesprogrammen 2011.
Brottet 2011/2012 blev abrupt: ungdomarna övergav yrkesprogrammen eftersom de blev en återvändsgränd i utbildningssystemet
Effekten lät inte vänta på sig. SCB har i en statistikfördjupning från 2017 visat att brottet 2011/2012 blev abrupt: ungdomarna övergav yrkesprogrammen eftersom de blev en återvändsgränd i utbildningssystemet och i skolorna gapade utbildningsplatser tomma. Och utvecklingen har fortsatt i den riktningen.
Så vad göra? Socialdemokraterna har redan tidigare försök återinföra grundläggande högskolebehörighet på yrkesprogrammen. 2018 ville inte Moderaterna vara med. Men nu har partiet ändrat inställning och förra veckan kom beskedet att regeringen kommer att göra ett nytt försök.
När Anna Ekström höll presskonferens på måndagen om hur gymnasieutbildningen bör dimensioneras för att svara mot kompetensbristen i gymnasieyrken, försöker hon och regeringen hämta tillbaka en del av det som utbildningssystemet förlorade när högskolebehörigheten på yrkesprogrammen plockades bort 2011.
Nu vill utbildningsminister Anna Ekström att dimensioneringen av yrkesutbildningarna ska anpassas mer till arbetsmarknadens behov, och att vid nyetableringar av gymnasieskolor ska kommuner och regioner göra arbetsmarknadsbedömningar innan man ger sitt tillstånd.
Riktigt hur man ska få ungdomar att återigen välja yrkesprogrammen är desto mer oklart. Enligt Anna Ekström är det en viktig uppgift för parterna på arbetsmarknaden att visa positiva bilder av olika yrken, trots att politikerna har en stor skuld till problemen. Även om högskolebehörighet på yrkesprogrammen återinförs kommer det ta sin tid att förbättra bilden av yrkesutbildning som en bra grund att stå på för det livslånga lärandet.