Theresa Mays riktiga förhandling var inte med EU.
Den var med det konservativa partiet.
Anledningen till att Storbritanniens premiärminister förra veckan kunde komma ut med ett första avtal för Brexit berodde på att hon till slut hade lyckats brotta ner högerfalangen i sitt eget parti.
Eller brotta och brotta.
Snarare nöta ner.
EU-komissionens ordförande Jean-Claude Juncker log.
Och marknaden tog ett mindre glädjeskutt.
De mer ideologiska brexitörerna hade krävt att Storbritannien minsann inte skulle betala några miljarder till EU, inte heller tänkte de acceptera någon fortsatt roll för Europadomstolen gällande att garantera EU-medborgares rättigheter i Storbritannien. Men Theresa May fick dem att svälja båda dessa piller. Och hon lyckades sy ihop en kompromiss gällande den stora och svåra frågan om vad som ska hända med gränsen mellan Nordirland och Irland. En kompromiss som alla parter i den tidigare nordirlandkonflikten i alla fall för tillfället verkar acceptera.
EU-komissionens ordförande Jean-Claude Juncker log.
Och marknaden tog ett mindre glädjeskutt.
I veckan publicerade Londontidningen The Evening Standard dessutom ett öppet brev från premiärminister Theresa May till de 3,3 miljoner EU-medborgare som lever och arbetar i Storbritannien. ”Vi värderar det som ni bidrar med i Storbritannien och jag vill att ni stannar kvar”, skrev premiärministern.
Det var ett helt nytt tonläge från en premiärminister annars känd för sin hårda retorik gällande invandring och invandrare.
Men hos vanligt folk är bilden tydlig: självklart ledde EU-invandringen till lägre löner.
2004 utvidgades EU österut och fick tio nya medlemmar, däribland Polen, Ungern och Tjeckien. Storbritannien var ett av få länder (tillsammans med Sverige) som inte införde några övergångsregler för medborgarna i de nya medlemsländerna. Istället var de fria att komma och arbeta precis som andra européer. Tony Blairs regering tillsatte en utredning innan utvidgningen som kom fram till att runt 13 000 personer från EU:s nya medlemsländer väntades söka sig till den brittiska arbetsmarknaden.
2016 hade en miljon kommit.
Och i hög grad är detta berättelsen om Brexit.
De flesta ekonomer är eniga om att EU-invandrarna bidrog stort till en brittisk ekonomi som skrek efter arbetskraft, men på många andra sätt klarade inte den avreglerade brittiska arbetsmarknaden ett så här stort inflöde.
Det här är ett land som saknar både personnummersystem och nationella ID-kort. Fackanslutningsgraden är låg.
Den svarta sektorn i ekonomin stor.
Det finns en stor debatt bland brittiska ekonomer ifall den stora EU-invandringen orsakade lägre löner, eller inte. Men hos vanligt folk är bilden tydlig: självklart ledde EU-invandringen till lägre löner. Och i media beskylldes EU-invandrarna för nya samhällsproblem varje vecka: allt från trafikstockningarna utanför London, till köerna på akuten.
Att kunna minska invandringen är som Theresa May ser det den stora poängen med Brexit. Storbritannien går igenom de tuffa förhandlingarna och är berett att betala det ekonomiska priset allt för att få kunna slippa ut ur EU:s princip om fri rörlighet på arbetsmarknaden.
Det handlar som hon ser det om att ”återta kontroll över gränsen”.
I augusti läckte ett dokument från inrikesdepartementet som avslöjade hur den brittiska regeringen tänker kring invandringen efter Brexit. Här skissade man på ett tvådelat system där lågkvalificerad arbetskraft kan få tillstånd att stanna i upp till två år, givet att de tjänar mer än en viss summa varje år. För högkvalificerad arbetskraft var systemet mer generöst men det läckta pappret orsakade ändå ramaskri hos näringslivet. Både den brittiska turistnäringen och jordbruksindustrin är helt beroende av arbetare från EU. De menade att systemet i det läckta dokumentet skulle innebära ekonomisk katastrof.
Och enligt jordbruksindustrin till och med varubrist i Storbritannien.
Ingen vet just nu hur det brittiska invandringssystemet kommer att se ut efter Brexit. Däremot går det nog inte att tolka Theresa Mays nya och mjukare ton mot de EU-invandrare som redan befinner sig i Storbritannien som ett tecken på att hon även har ändrat sig gällande invandringen efter Brexit.
I den nu avslutade delen av Brexitförhandlingarna lyckades Theresa May brotta ner den hårda falangen i sitt eget konservativa parti. Hon fick dem att kompromissa.
Men gällande invandringen hör Theresa May själv till den hårda falangen.
Kommer hon att brotta ner sig själv?