Det är förstås ironiskt att allt i slutändan verkar koka ner till Nordirland. Den 499 kilometer långa gränsen mot Irland som idag i princip inte är någon gräns. Får betar på gröna ängar.
30 000 människor passerar varje dag.
Det blev uppenbart att allt skulle koka ner till Nordirland, inte när Storbritannien röstade för att lämna EU i juni förra året, utan när premiärminister Theresa May skulle förklara vad folkomröstningsresultatet innebar.
I januari i år höll hon tal på Lancaster House i London. Där deklarerade hon att som hon såg det hade det brittiska folket röstat, inte bara för att lämna EU, utan även för att lämna EU:s gemensamma marknad, dess tullunion och Europadomstolen.
Som Theresa May såg det hade det brittiska folket röstat för Brexit eftersom de efterfrågade en kraftigt minskad invandring från resten av EU. Och för att minska invandringen räcker det inte med att gå ur EU. Så länge man är medlem av EU:s gemensamma marknad (som till exempel Norge) så måste man acceptera EU:s princip om fri rörlighet för människor.
Och det kunde Storbritannien inte göra.
Senast man hade kontroller vid den här gränsen sprängde folk dem i luften.
EU:s tullunion måste Storbritannien i sin tur gå ur om Storbritannien vill vara fritt att självständigt förhandla fram handelsavtal med andra delar av världen. Förutom invandringen var detta det andra huvudargumentet under folkomröstningskampanjen: Storbritannien hölls tillbaka av EU rent ekonomiskt. EU må vara världens största marknad, men det är knappast den snabbast växande. Brexitörernas drömmar handlar om ett Storbritannien som återtar sin gamla roll som global stormakt för handel.
”Imperium 2.0” har strategin kallats, alldeles oavsett att detta kanske inte är så välkommet i de länder som fick känna på vad ”Imperium 1.0” innebar.
Det var hursomhelst nu som Nordirland blev ett problem. Nordirland är en del av Storbritannien och ska som sådan lämna EU tillsammans med Storbritannien. De 499 km där Nordirland möter republiken Irland blir nu en yttre EU:gräns. Och eftersom Storbritannien alltså ska lämna även den gemensamma marknaden och tullunionen blir det en hård yttre EU:gräns.
Här kommer varor och människor behöva kontrolleras.
På något sätt.
För att uttrycka det hela krasst: senast man hade kontroller vid den här gränsen sprängde folk dem i luften.
Det blev fred på Nordirland 1998. Men i dagens Belfast finns fortfarande många av de gamla så kallade ”fredsmurarna” kvar. På kvällarna låser man dem: katolska gator skiljs från protestantiska.
Utöver detta bygger Nordirlands ekonomi på handel med republiken Irland. Den öppna och demilitariserade gränsen är helt central för det välstånd som de senaste 20 åren har gjort att regionen har kunnat lämna våldet bakom sig.
EU krävde att Storbritannien skulle förhandla fram sin skilsmässa i två steg. Innan man går vidare och diskuterar vilken framtida handelsrelation Storbritannien ska ha med EU måste man lösa ut de tre svåraste frågorna: hur mycket pengar Storbritannien ska betala till EU, vad som ska hända med EU-medborgare i Storbritannien och Nordirland.
Den brittiska regeringen hade hoppats vara färdig med denna första fas i oktober i år.
Det var man inte.
Och klockan tickar.
Om man inte ens har kunnat börja prata handel i december? Ja då kan det vara försent.
Theresa May aktiverade artikel 50 i EU:s Lissabonfördraget den 29 mars i år. Från detta datum har Storbritannien två år på sig att förhandla fram villkoren för sitt utträde.
I Storbritannien väntar företag och banker otåligt. Kommer Storbritannien och EU inte överens senast nu i december om pengarna, medborgarna och Nordirland kommer många företag att aktivera sina krisplaner. Man kommer börja flytta jobb och investeringar ut ur landet. Vad näringslivet vill mer än något annat är att få klarhet kring Storbritanniens framtida handelsrelation med EU. Och om man inte ens har kunnat börja prata handel i december?
Ja då kan det vara försent.
Varken EU eller Storbritannien vill se en hård gräns mellan Nordirland och Irland.
Frågan är bara hur man undviker en.
Och hittar en lösning tillräckligt snabbt.
Risken är annars att hela Brexitprocessen havererar.