Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Analys: EU glömmer inte britternas kappvändning Regeringen May har svårt att få sympati från EU för sitt krav på att få vara med på EU:s inre marknad utan att vara medlemsland och utan arbetstagares fria rörlighet. Foto: AP/Matt Dunham

Analys: EU glömmer inte britternas kappvändning

Brexit När regering May nu i brexitförhandlingarna begär att som icke-medlem fortsatt få vara med på EU:s inre marknad – men slippa arbetstagares fria rörlighet – då möts britterna inte med mycket sympati.

Storbritannien hade kanske hoppats på större förståelse från européerna för att deras väljare tycks ha fått nog av EU-migranter. Storbritannien har trots allt över 3 miljoner EU-invandrare, ett rekord i Europa.

Men på EU-sidan har man inte glömt att det var Storbritannien som kämpade mest i EU för att tillåta östinvandringen.

Det finns en längre historia om Storbritannien och kontinenten

När Östeuropa skulle släppas in i EU år 2004, oroades många EU-länder allra mest av risken att få in hundratusentals östeuropéer som jobbade för låga löner och pressade ner lönenivån.
Spöket döptes till ”den polske rörmokaren”.

Drev på utvidgningen

Britterna välkomnade i stället polska rörmokare. Ja, faktiskt var det just Storbritannien som drivit på för att skynda på Östeuropas medlemskap i EU. Frankrike och Medelhavsländerna hade inte alls bråttom, de hade gärna väntat ett decennium eller så på att dessa länder först skulle ”mogna till riktiga demokratier och marknadsekonomier”.

EU-länderna diskuterade på allvar att neka Östeuropa fri rörlighet för personer

Men britterna vann medlemskapsdebatten, stödda av Tyskland och Skandinavien. Men vad gäller just invandringen från öst hade britterna få vänner, och absolut inte Tyskland. Till och med statsminister Göran Persson fruktade ”social turism”.

EU-länderna diskuterade på allvar att neka Östeuropa fri rörlighet för personer. Det tillät ju inte EU-fördraget men man kunde som minimum införa en längre period med övergångsregler för att skydda sig mot polska rörmokare.

De ”gamla” EU-länderna beviljade sig själva rätten att begränsa östinvandring under sju år. Alla EU-länder satte upp begränsningar, alla utom Storbritannien, Irland och Sverige.

Tio år senare anklagar brittiska regeringar EU för att det faktiskt kom östeuropéer över Kanalen.

Men det finns en längre historia om relationen mellan Storbritannien och kontinenten, värd att berätta.

Rundade britternas motstånd mot reformer

I EU har varje diskussion om att införa bättre arbetsmiljö och stärkta rättigheter för arbetstagare mötts med veto från britterna. I Tyskland, Danmark, Beneluxländerna och Frankrike utgör sociala reformer en självklar del av den politiska kulturen – via socialistiska regeringar och välorganiserade fackförbund men lika mycket genom en stark social-liberal tradition. Arbetstagares rättigheter har ansetts som en naturlig fortsättning på EU-projektet. Men britterna sa ihärdigt nej.

Till slut beslöt övriga européer att gå runt motståndet. Elva av de dåvarande tolv EU-länderna antog ett ”socialt protokoll” som 1993 blev en del av fördraget.

Flera EU-länder ser misstänksamt en medveten avsikt att vilja konkurrera illojalt

Brittiskt motstånd bottnar i en annan syn på ekonomi: idén om att låga kostnader för arbetskraft skapar jobb och nationellt välstånd som sedan från företagens fickor ska ”droppa” ner på den övriga befolkningen. Flera EU-länder betraktar detta som struntprat och ser misstänksamt en medveten avsikt att vilja konkurrera illojalt genom låga löner och sämre arbetsvillkor.

Britternas brådska att få in östeuropeisk arbetskraft blev också tolkat genom dessa glasögon.

Utsträckt hand till David Cameron

Trots detta försökte EU-sidan sträcka ut en hand, när premiärminister David Cameron 2014 meddelade unionen att han ville omförhandla Storbritanniens medlemsavtal. Cameron krävde framförallt att få begränsa invandringen från öst. Annars skulle han hålla en folkomröstning om EU, och risken var stor att britterna skulle rösta för ett utträde.

EU-politikerna kunde inte – och ville inte – avskaffa fri rörlighet för arbetstagare för ett enskilt medlemsland.

EU-sidan gav i stället Cameron ett avtal där Storbritannien beviljades rätten att temporärt begränsa EU-invandringen om man kunde visa att den utgjorde en belastning för landet. EU-kommissionens Jean-Claude Juncker sträckte sig ännu längre – han förklarade att han var villig att godkänna att den belastningen faktiskt existerade.

En högst ovetenskaplig folkomröstning om EU-medlemskapet på en pub i London 2016.
Foto: Sofia Eriksson / TT

Men det blev aldrig aktuellt, för de brittiska väljarna nobbade som bekant Camerons nya EU-avtal i en folkomröstning.

Enligt näringsministern i Camerons regering fanns nio rapporter som visade att östinvandringen utgjorde vinst

I höst avslöjar brittisk press att under Camerons förhandlingar hemlighöll inrikesministeriet en forskningsrapport som visar att östinvandringen har varit till ekonomisk fördel för Storbritannien.
Inrikesministern under Camerons tid hette Theresa May.

Enligt Vince Cable, liberaldemokrat och näringsminister i Camerons regering, fanns det nio rapporter som alla visade att östinvandringen utgjorde en vinst.

Arbetskraftens rörlighet först på listan

Parterna har enats om att klara av tre områden först i förhandlingarna:

  • Lösningar för EU-medborgare som är bosatta i Storbritannien och britter i andra EU-länder, därefter
  • lösning för Irland när Nordirland blir ett icke-EU-land. Normalt kräver det en gräns, och till slut
  • brittiska finansiella åtaganden som kvarstår efter utträdet, t ex pensionsutbetalningar eller pågående forskning.
+ Expandera

Så när regering May nu i brexitförhandlingarna begär att som icke-medlem fortsatt få vara med på EU:s inre marknad – men slippa arbetstagares fria rörlighet – då möts britterna inte med mycket sympati.

Tiden rinner i väg

När Storbritannien och EU avslutade sin tredje förhandlingsrunda nu i slutet av augusti, var EU:s förhandlare tydligt frustrerad. Chefsförhandlare Michel Barnier sa att britterna nu måste börja förhandla seriöst, ge besked var de står i konkreta frågor och svara på EU:s bud.

Brexitminister David Davies har tvärtom sagt att det har gjorts framsteg. Han säger sig vägra låta EU ”använda tidspress”

Britternas förhandlare, brexitminister David Davies, har tvärtom sagt att det har gjorts framsteg. Han säger sig vägra låta EU ”använda tidspress” mot honom och meddelar att hur mycket Storbritannien går med på att betala av finansiella åtaganden, det beror på vilket avtal man får efter utträdet.

I EU-fördragets utträdesparagraf artikel 50 finns en bortre tidsgräns: Två år efter att skilsmässoansökan har lämnats in ska utträdet vara ett faktum, alltså den 29 mars 2019.

Den 19 oktober ska unionens chefsförhandlare Michel Barnier rapportera till EU:s stats-och regeringschefer om ”tillräckliga framsteg” har gjorts. I så fall kan EU tänka sig att parallellt diskutera hur ett avtal mellan EU och Storbritannien kan se ut efter utträdet. Med en månad kvar och så ynkliga resultat, tror ingen i Bryssel att det kommer hända.

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.