New public management har kopplat greppet om Sveriges teaterscener

I den klassiska dramatiken ”arbetade” i regel rollfigurer som ränksmidande gudar, maktgalna kungar, sysslolösa adelsmän och – fröknar, eller tjuvlyssnande och intrigerande tjänstefolk. Men i nyskrivna pjäser är det betydligt mycket mer populärt att skildra kontorsarbetare i rakt nedstigande led från Franz Kafka.

För inte länge sedan kunde man också åka ner i underjorden till KTH:s Reaktorhall 1 och beskåda föreställningen ”Kafkas arkiv”, där just nämnda författares byråkratiska helvete skildrades som meningslös men fyndigt koreograferad pappersexercis i. Tack vare arbetslivets revival av förpappring och mätbarhetsmanier väckte den kraftig igenkänning, trots sin gammaldags kontorsestetik.

På senare tid har detta börjat resultera i tragikomiska teaterpjäser som känns så välavlyssnade och verklighetstrogna att det knappt ens är fråga om satir längre

Även dramatikern Alma Kirlic har låtis sig inspireras av Kafka, liksom av som tv-serien The Office, men med en modern genustwist. Hennes beigefärgade kontorskomedi ”Kul med en kvinna”, på temat härskartekniker, spelades på Uppsala stadsteater förra året. Kanske denna pyrande teatertrend fick fart när Malmö Dockteater gjorde föreställningen ”Funktionell dumhet”, och lät pappfigurer gestalta den arbetskritiske sociologen Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen”.

Hur som helst håller den absurda kontorstrenden i sig på teatern.

Kontorlivet utgör en guldgruva av inspiration

Inte konstigt kanske, för det är ju (tyvärr) så att även om ganska många arbetsplatser bjuder på tacksamma situationer som lämpar sig för att bearbeta dramatiskt tycks särskilt kontorslivet sitta på en guldgruva av inspiration att ösa ur för dramatiker. Utöver konflikter, känsloladdade situationer, maktkamper, härskartekniker och infekterade relationer att frossa i, är det lätt att strössla med krystat new public management-vurmande.

Och på senare tid har detta börjat resultera i tragikomiska teaterpjäser som känns så välavlyssnade och verklighetstrogna att det knappt ens är fråga om satir längre.

’Jag har inga problem att sätta gränser, jag försöker jobba agilt bara’ säger den misstänkt begreppsförvirrade enhetschefen Jenny

På Göteborgs stadsteater återkommer i vår Gertrud Larssons rafflande komedi ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet”. I Jenny Nörbäcks regi går den hårt åt såväl offentlig förvaltning med dess imponerande tröghet och ständiga sparkrav, och passar på att driva tacksamt med fenomenet meningslösa jobb.

Huvudpersonen Roland arbetar heltid med upphandlingen av kontorets vattenautomater och hamnar trots sin fallenhet för att hålla sig till reglementet och vilja att stå som förebild i stadens employer branding-kampanj i en soppa av kinesisk infiltration och metoo-anklagelser, samtidigt som hans rektor till hustru drar igång ett upprop för mer resurser till förskolan. Och kontoret, ja det förblir torrlagt.

Tävlar om att behålla sina arbeten

I Stockholm, på Kulturhuset stadsteatern, satte nyligen den fria gruppen Teater Tillsammans upp ”Jobbet framförallt!” (Hauptsach Arbeit!) av den tyska dramatikern Sibylle Berg. Den dystopiska pjäsen, som skrevs för över tio år sedan, fick härmed svensk premiär och känns högst igenkännbar för alla som någon gång satt sin fot på ett större företag.

Här spårar en firmafest ur till en bisarr gameshow där medarbetarna tvingas tävla om att behålla sina jobb, påhejade av två råttlika motivationscoacher. Chefen är hög på sig själv och pratar managementfloskler som om det inte fanns någon morgondag. Och snart börjar man också undra om det faktiskt gör det.

Här spårar en firmafest ur till en bisarr gameshow där medarbetarna tvingas tävla om att behålla sina jobb, påhejade av två råttlika motivationscoacher

Vid sidan om NPM har ju såklart även digitaliseringen bildat en bördig mylla för kontorshumor på våra scener, och på Malmö Stadsteater hörs just nu repliker som hämtade direkt från senaste uppdateringen av corporate bullshit-akademiens ordlista. ”Jag har inga problem att sätta gränser, jag försöker jobba agilt bara” säger den misstänkt begreppsförvirrade enhetschefen Jenny i Malin Axelssons pjäs ”Chefen” som spelas tom 21 maj.

Ett både torrt och invecklat drama som utlöses av en modern klassiker i företagsvärldens repertoar — en omorganisation! — och där igenkännbara surdegar växer till absurda konflikter, trots att de kan handla om något så fånigt som att flytta en soffa till ett konferensrum.