Nästa vecka står Wallenbergsfären värd för en konferens om omställning till framtidens jobb, Work for the future, som hålls på Handelshögskolan i Stockholm. Deltagarna är speciellt inbjudna beslutsfattare inom politik, näringsliv och akademi och de ska få lyssna till föredrag och delta i diskussioner kring digitaliseringen, omställningen och vidareutbildning.
Konferensen har föregåtts av kontakter mellan Wallenberg och, bland andra, några fackliga företrädare: TCO:s ordförande Eva Nordmark och IF Metalls tidigare ordförande Anders Ferbe. I våras gick de två fackliga profilerna tillsammans med Trygghetsrådets tidigare vd Carl Leinar, Susanne Ackum, tidigare statssekreterare i Alliansregeringen, och Marcus Wallenberg ut i en debattartikel där de lyfter vikten av att hela samhället nu fokuserar på omställningsfrågan och att de därför bjuder in till konferensen.
Foto: Caroline Tibell.
I en exklusiv intervju berättar Marcus Wallenberg nu för Arbetsvärldens läsare varför landets tyngsta näringslivsdynasti, med inflytande över svensk samhällsutveckling under mer än ett sekel, väljer att intresserar sig specifikt för omställning och yrkesverksammas möjligheter att vidareutbilda sig.
Arbetsvärlden möter honom på Arsenalsgatan i Stockholm, på huvudkontoret för Wallenberg Foundations AB som administrerar familjens 15 stiftelser och deras anslag till olika lärosäten.
Vad är det som gör att Wallenbergsfären blir intresserad av omställningen på ett konkret sätt just nu?
– En av de största och viktigaste frågorna för oss som familj – vi har ändå hållit på i många år – har varit att försöka förändras med tiden. Att hela tiden anpassa oss till det som håller på att hända i omvärlden. Och just nu genomgår vi en förändring som kanske inte är så olik den dag när vi fick ångmaskinen, när vi fick elektrifieringen och så vidare.
– Digitaliseringen, vetenskapliga rön och förändrade matematiska beräkningsgrunder ställer om inte bara teknikmässigt, utan även arbetslivet, företagens förutsättningar, konkurrenskraften och därmed också samhället.
”Vi måste vara framåtlutade”
Wallenbergfamiljen är Sveriges mäktigaste finansfamilj, och kontrollerar en ansenlig del av svensk exportindustri: ABB, Ericsson, Atlas Copco och Stora Enso. Bland andra. När Marcus Wallenberg talar i olika sammanhang är den globala konkurrensen ofta samtalsämnet, också i den här intervjun.
Han påminner om att Sverige är ett land som till mer än 50 procent är beroende av exporten för välståndet.
– Vi glömmer det ibland. Jag tror att det är väldigt viktigt att komma ihåg att de företag som lever på exportmarknaden är extremt beroende av att vi kan vara konkurrenskraftiga framöver.
– Och digitaliseringsbehovet i företagen är ju väldigt stort för att upprätthålla konkurrenskraften – det ser vi i vartenda företag. Vi är ju ändå ett rätt litet land, med 10 miljoner invånare, och vår styrka har legat i den här konkurrenskraften. Men ska vi kunna det måste vi också vara framåtlutande i omställningsfrågan.
– Med det i bagaget har vi funderat en hel del på vad vi kan göra för att få upp frågan om digitaliseringen på agendan för företagen.
Från stiftelsernas sida har vi kunnat konstatera att Sverige inte ligger särskilt långt fram i artificiell intelligens
Artificiell intelligens, AI, är en viktig faktor i konkurrensen utanför Sverige, säger Marcus Wallenberg. Foto: Caroline Tibell.
Wallenbergs stiftelser är sedan länge en stor privat finansiär av forskning, en av de största privata i Europa. 2015 startades även ett program för forskning, utbildning och rekrytering av forskare inriktat just på AI och automation, programmet WASP.
– Från stiftelsernas sida har vi kunnat konstatera att Sverige inte ligger särskilt långt fram i artificiell intelligens, förklarar Marcus Wallenberg. Men tittar man på konkurrensen utanför Sverige så är AI en väldigt viktig faktor.
För några år sedan startade man ett gemensamt digitalt samarbetsprojekt för ett ett tjugotal företag i Sverige och Finland – Combient. Här finns exempelvis Atlas Copco, Ericsson och Electrolux med. Syftet är att företag som inte konkurrerar med varandra ska kunna hjälpas åt att genomföra en lyckad digitalisering, bland annat genom att utbyta erfarenheter.
Vi tror att det kommer att krävas en mer fokuserad diskussion, en mer fokuserad satsning på att få arbetslivet att ställa om
Marcus Wallenberg konstaterar att digitaliseringen och AI förstås är en rent företagsmässig frågeställning, men att frågan om kompetenta medarbetare är ständigt närvarande.
– Det finns inte en företagsledare, eller en styrelse, som inte funderar på just de här frågorna. Och kommer man ner på fabriksnivå och tar upp automatiseringen, då ser man att många av verkstadsjobben kommer att antingen förändras eller tas bort. Hur kan vi då hjälpa individerna att komma vidare?
Han säger att, förändring sker inte av sig själv – inte om företagen i Sverige ska klara av att konkurrera utomlands.
– Det är ofta så att företagen utsätts för konkurrenstrycket och förändringen snabbare än vad staten och myndigheter får igenom, och ser. Därför tror vi att det är väldigt viktigt och naturligt att företagssektorn börjar engagera sig i den här frågan.
Har politiken missat något?
– Jag vet inte om jag kan säga det. Men andra länder har tagit den här frågan upp på agendan tidigare än vad vi har gjort i Sverige. I Schweiz har man som hel nation beslutat sig för att ha något man kallar Digital Days, där man försöker utbilda i vad omställningen till det digitala samhället kommer att betyda. I Danmark har regeringens pratat om frågeställningen ganska länge, tillsammans med näringsliv och facket är ute runtom i landet och diskuterar frågan.
Och trots att de svenska regeringarna har haft olika delegationer och arbetsgrupper för framtidsfrågorna, och vi har omställningsorganisationer, så räcker det kanske inte nu, menar Marcus Wallenberg.
– Vi tror att det kommer att krävas en mer fokuserad diskussion, en mer fokuserad satsning på att få arbetslivet att ställa om. Det krävs vidareutbildning, dessutom omställning i stort. Man måste kanske hitta ett annat yrke.
Det hjälper inte att tala om att där brister det, utan man behöver ordna en kedja för omställningen som fungerar, så att individerna vet hur de kan gå vidare.
Som styrelseordförande i banken SEB tar han ett närliggande exempel från bankvärlden där ”vi går till en digital bankvärld väldigt snabbt”. Ett annat exempel är det stora operatörsbolaget AT&T i USA som har hållit på med digitalutbildning i flera år, och där medarbetarna certifieras för vidareutbildning med valet att stanna inom bolaget eller hitta ett annat arbete.
– Men man ger dem en möjlighet att vidareutbilda sig för digitaliseringen som kommer.
Och han upprepar: förändringen kommer inte att ske av sig själv i Sverige.
– Såväl staten som arbetsgivare och arbetstagare – med alla organisationer runt omkring – kommer bli tvingade att ta ansvar för att det ska hända.
Sverige är ju känt för sitt system med omställningsorganisationer där parterna har kommit överens om något som har fungerat väldigt väl. Vad är det i så fall som gör att det inte fungerar längre?
– Jag vill inte säga att det inte fungerar. Men jag tror att den här omställningen är kraftfullare än de vi har upplevt tidigare.
Foto: Caroline Tibell.
– Digitaliseringsdebatten för ibland fram en del oro och rädslor, medan man kanske ska försöka se den möjlighet som håller på att öppnas genom det digitala samhället. Men ska man hänga med kommer det kräva att man själv tar tag i frågan, ner till individnivå. Man kanske ser olika på det, på tjänstemannasidan och de som finns inom LO, men det gäller att inte resignera inför utvecklingen.
– Det här kommer att innebära stora förändringar. Men det kan också bli väldigt bra förändringar.
Det gäller att inte resignera inför utvecklingen. Det här kommer att innebära stora förändringar. Men det kan också bli väldigt bra förändringar
Inom Wallenbergsfären finns stora bolag, som Ericsson, som av facken tidvis har anklagats för att inte kompetensutveckla sin personal i tid. Hur ser ni på möjligheten att utveckla själva kompetensutvecklingen, eller vidareutbildningen under tiden som man har ett arbete?
– Det är en del av frågeställningen. Det här är ju en stor diskussion bland företagen, och det kommer ju att krävas ännu mer. Men det kommer ju också krävas av individerna att vilja ställa om.
Brister det hos individerna i dag?
– Nej, men jag tror att det kommer krävas att vi fokuserar på frågeställningen, och att vi inte glömmer att det kommer att behövas en kedja av olika instanser, och det kommer krävas arbete. För vissa personer kanske det inte alls passar att gå en vidareutbildning – man kanske inte vill. Det blir ju lätt så att man ser frågan utifrån en kollektiv massa. Men jag tror att man kommer att vara tvungen att på varje individs nivå hitta en väg framåt.
– Men då gäller att man krokar arm. Det hjälper inte att tala om att där brister det, utan man behöver ordna en kedja för omställningen som fungerar, så att individerna vet hur de kan gå vidare.
Tittar du på de stora universiteten utomlands, oavsett om det är tekniska eller ekonomiska universitet, så erbjuder de redan kurser. Det tror jag vi kan göra här också.
Er gemensamma debattartikel från i våras uttrycker en viss oro för ojämlikhet när det gäller tillgången till möjligheter och kompetens i den här strukturomvandlingen. Känner du själv någon oro för det?
– Om du går ut på ett företag och frågar: känner du själv någon oro för tillgången på kvalificerade mjukvaruutvecklare, då är det något som alla letar efter. Det är en brist.
Så det är den oron du känner? Jag upplevde att tonen i debattartikeln uttrycker oro över att inte alla får tillgång till utbildning.
– Nu är jag inte expert, men när jag lyssnar till den oro som kommer upp, så tror jag att om man har jobbat i statsförvaltningen, i fackföreningsvärlden och i näringslivet, så säger man att det finns flaskhalsar som måste lösas upp. Så att utbildningsmöjligheterna öppnas upp på något sätt. Den problematiken tror jag att vi kommer att vara tvungna att bli mer specifika kring, i det här arbetet framöver.
Kan Handelshögskolan komma att ge utbildning till bredare grupper i framtiden?
– Det finns företag som håller på med den frågeställningen tillsammans med Handels just nu. Men det kan också finnas andra. Och tittar du på de stora universiteten utomlands, oavsett om det är tekniska eller ekonomiska universitet, så erbjuder de redan kurser. Det tror jag vi kan göra här också.
Skulle det krävas några specifika politiska beslut för det?
– En del politiska beslut kommer att krävas, för att lösa upp flaskhalsar.
– Det finns frågeställningar kring universitetens uppdrag, och det är en av frågorna vi sitter och pratar om: vilket uppdrag har universiteten i omställningen. Jag tror att det här är så specifikt så att man måste ner på varje universitets nivå för att de ska känna att det här är något man kan lägga resurser på. Det är uppenbart att det här är en sådan fråga som de som engagerar sig i frågorna sätter ett frågetecken kring.
Varför är inte arbetsgivarsidan som part med i det här? Ni har valt att liera er med parter på arbetstagarsidan?
– Vi har pratat med alla. Vi har till exempel haft en diskussion med Teknikföretagen. De som har skrivit under artikeln är de som individer har engagerat sig i frågeställningen.
Foto: Caroline Tibell.