Hur kunde bildningsvänliga och folkrörelsekramande Liberalerna och Kristdemokraterna vända sig emot civilsamhället? Det är frågan som hänger kvar efter att jag läst Det krympande rummet – hotet mot civilsamhället (Bokförlaget Atlas). I tidningen Dagen kan man nu läsa om ett ”paradigmskifte för det kristna civilsamhället” när Kristdemokraterna vill ”förstatliga” biståndet.
Boken ger exempel på hur höstbudgetens halva miljard i nedskärningar till studieförbund slagit hittills: Kammarmusikförbundet, Svensk Jazz, Svenska Folkdansringen och Sveriges körförbund står utan studieförbund sedan Studieförbundet Kulturens Bildningsverksamhet lagt ned verksamheten. Ibn Rushd har stängt. Replokaler och musikhus bommar igen runtom i landet. SPF Seniorerna förlorar lokalen i Malå. Vävstugan i Torsåker stänger. Kristna Sensus lämnar Gävle och Bengtsfors.
Totalt väntas en tredjedel av Studieförbundens verksamhet försvinna.
Kristdemokraterna har själva sina rötter i folkrörelsen för att bevara kristendomsämnet i grundskolan som kulminerade 1964. Dess grundare kom från Pingströrelsen. Liberalerna å sin sida är historiskt kanske det parti som drivit värdet av bildning starkast.
1944 föreslog en minister ur högern i samlingsregeringen att staten direkt skulle stödja studieförbunden.
Sedan dess är det ofta vänstern som under vissa perioder ifrågasatt sammanblandningen av stat och folkrörelser. Begreppet ”civilsamhälle” har haft en borgerlig klang som kunde hota den mer jämlika representativa demokratin och ge oförtjänt utrymme åt redan priviligierade grupper, beskriver författarna.
I boken framgår hur den radikale politikern och journalisten Ture Nerman på sin tid klagade på hur förborgerligande studiecirklarna var. Arbetarna hörde hellre ”en borgartant föreläsa om sina reseminnen än en socialist reda ut ett stort ekonomiskt politiskt eller kulturellt problem”.
Återkommande uttalanden visar att det inte rör sig om ekonomiska prioriteringar, utan om en ideologisk attack.
Tillbaka till samtiden. När Tidö-regeringen skar ned stödet till studieförbunden med en halv miljard och även stödet till folkhögskolor minskades i höstbudgeten, så motiverades det av Mats Persson (L) med att ”riktiga jobb” skulle prioriteras framför ”subventionerade matlagningskurser på kvällar”.
Återkommande uttalanden visar att det inte rör sig om ekonomiska prioriteringar, utan om en ideologisk attack.
Kristdemokraterna är i sin tur i öppen konflikt med Act Svenska Kyrkan och Diakonia när man vill ta ifrån civilsamhällesorganisationerna uppdraget att fördela biståndet och istället ”förstatliga” det genom Sida.
Både Mats Persson och otaliga kristdemokratiska politiker har också drivit på för att stoppa bidragen till Ibn Rushd och menar att de spridit homofobi, antisemitism och islamism. Det handlade bland annat om utbildningsmaterial om barnaga, barnäktenskap och homosexualitet, och om samarbetsföreningar som bjudit in antisemitiska talare och försvarat tillfälliga äktenskap.
Här tycker jag boken blir lite överslätande. Men Ibn Rushd bröt ändå direkt med föreningarna när detta uppdagades. I slutändan handlar det om vilket ansvar man ska kräva av organisationer för vad obehagliga medlemmar hittar på. Samt om det, trots brister, ändå finns en poäng med att muslimska församlingar finns i folkbildningssammanhang. Folkbildningsrådet fann Ibn Rushds åtgärder adekvata och tillräckliga, men anklagelserna från Mats Persson fortsatte. ”Det är klart att den prioritering vi gjorde i budgeten, där vi flyttade pengar från studieförbunden till riktiga utbildningar, känns enklare att motivera i ljuset av de här hemska uppgifterna.”, menade han i Aftonbladet.
Inom de civilorganisationer som fördelar bistånd pågår nu en liknande slakt som inom studieförbunden. Än så länge överlever till exempel fackförbundens organisation Union to Union med halva personalstyrkan i väntan på nya besked. Detta efter att alla avtal med biståndsmottagare abrupt sagts upp. Liberalerna och Kristdemokraterna med stolta traditioner inom biståndet, försvarar den kaosartade nyordningen.
Får Sverigedemokraterna igenom sina attacker mot Allmänna arvsfonden väntar bistrare tider för till exempel Friends, Bris, och Funktionsrätt Sverige.
De tidigare liberala partierna har sannolikt sugit i sig av en sverigedemokratisk historieskrivning. Sverigedemokraterna har länge betraktat folkbildning och folkrörelser dels som en socialdemokratisk djup stat, dels som ett hinder mot en nationalistisk sammanhållning med ett starkt ledarskap.
Folkhögskolorna beskrivs i en motion som ”uppenbart samhällssplittrande, mångkulturalistiska verksamheter”. Liksom auktoritära regimer i Ungern och Ryssland ser partiet civilsamhället som fienden.
Jag tror att partiet har rätt i så mån att folkhögskolor, studiecirklar och kulturföreningar skapar sammanhang där man måste uppföra sig hövligt mot varandra. Man kan inte kasta ur sig anonymt hat när man ingår i ett fysiskt sammanhang.
Som påpekas i boken är studieförbunden Sveriges största arrangör av kulturevenemang. När bygden ordnar en aktivitet är det svårare att isolera sig, sura och klaga på invandrarna.
Det är detta som Tidölaget vill skrota. Eller kontrollera hårdare genom statlig medelsfördelning och godtyckliga regler mot ”extremism”.
Liberaler och kristdemokrater har köpt paketet.
Det är förstås inte alls självklart att folkrörelser och studieförbund ska ha pengar från skattebetalarna.
Men partierna är sannolikt också influerade av ett NPM-tänk, menar bokens författare. Statens satsningar ska vara direkt översättningsbara i ekonomisk vinning. Bildning ställs mot utbildning som om de vore ömsesidigt uteslutande. Värden som tillit, integration, sammanhang, bildning och kultur må ha en mer abstrakt nytta men de ger inga svarta siffror i budgeten.
Det är förstås inte alls självklart att folkrörelser och studieförbund ska ha pengar från skattebetalarna. Det är en tanke som långsamt växt fram sedan slutet av 1800-talet och förstärkts efter kriget, när fascismens härjningar skulle motarbetas.
Samtidigt är det uppenbart att dagens attacker inte handlar om pengar utan om ideologi. Även kristdemokrater och liberaler har idag anslutit sig till tanken att bildning ska kontrolleras hårdare och förpassas från det demokratiska rummet till att betraktas som ren hobby. Bistånd ska hanteras statligt och kunna användas till svensk export och flyktingavvisning.
Kulturen, mötena och reflektionen som uppstår på folkhögskolor, studieförbund och i ideella föreningar gör demokratin rikare. För Sverigedemokraterna är det ett problem.
Men vad gör liberaler och kristdemokrater på den här resan?