Drömmen om ett rimligare livspussel lever på DN:s redaktion. Susanne Nyström skrev ledarstick om att tjänstemännen önskar sig bättre balans mellan arbete och fritid. Och Niklas Wahllöf en kulturkrönika om sitt motstånd mot rutinmässiga arbetsuppgifter och fasta anställningar som ledde honom till att i 20-årsåldern låsa in två personer i en varuhiss på en wellpappfabrik i ren leda.
Kontentan: Tjänstemän inlåsta i ofrivillig heltid som går ut över livet med familj och vänner.
Samtidigt på en annan del av arbetsmarknaden: ofrivillig deltid för kvinnor i omsorgsyrken. Arbetsgivarna tycker att deltid blir billigare och flexiblare, eller jobben är inte konstruerade så att man orkar med en heltid. Här är kampen istället att få arbeta mer, eftersom lönen inte räcker till.
Finns det ett sätt att lösa båda problemen istället för att fastna i status quo?
Precis som på den svenska arbetsmarknaden är problemen ofta olika beroende på din utbildning och ditt kön.
På andra sidan Atlanten är den här tudelningen ännu tydligare. Här sliter de med högstatusyrken långa timmar på jobbet och har minimal semester. Tidningen The Atlantic formulerar det såhär: “Workism Is Making Americans Miserable. For the college-educated elite, work has morphed into a religious identity—promising transcendence and community, but failing to deliver.”
På skuggsidan av amerikansk arbetsmarknad har vi istället ”The big quit”. Miljontals amerikaner har lämnat arbetsmarknaden sedan pandemin. Kvinnor i omsorgsyrken är överrepresenterade. Så många som en femtedel av personalen i omvårdnadsyrken ska ha sagt upp sig sedan pandemin startade. Av IMF-forskare kallas utvecklingen ”she-cession” – kvinnorna lämnar arbetsmarknaden. Det har spekulerats i om det handlar om hårt tryck och omänskliga arbetsvillkor i vården plus att kvinnorna får ta smällen när skolor och förskolor har stängt under tuffa restriktioner. Ingen av förklaringarna är några vilda gissningar.
Precis som på den svenska arbetsmarknaden är problemen ofta olika beroende på din utbildning och ditt kön.
Problemet i många arbetstidsförkortares resonemang är ju att skatten måste öka kraftigt.
Så vad gör vi? En del av lösningen är helt klart att minska arbetstiden. Det sker redan på flera håll genom mer avtalad semester och kortare vecka. Och genom reformer som föräldraledighet.
Men vi behöver också producera för att kunna avsätta pengar till välfärden. Problemet i många arbetstidsförkortares resonemang är ju att skatten måste öka kraftigt om vi ska producera mindre och jobba kortare. Och på samma gång bibehålla nivån i välfärden och kunna anställa omsorgspersonal så att kvinnor kan fortsätta arbeta på hela arbetsmarknaden.
Därför är den viktigaste lösningen på det tudelade problemet att förbättra arbetsvillkoren. För kvinnorna i vården är det helt avgörande för att man ska orka gå upp i heltid. För välutbildade tjänstemän är det en förutsättning för att komma tillrätta med mental ohälsa och se till att jobbet stannar på arbetstid. För att tiden med familj och vänner ska fungera.
Om vi tog bättre tag i hur vi har det på jobbet, så skulle vi förmodligen kunna prata mindre om exakt hur många timmar vi jobbade, för det skulle göra det möjligt att både öka arbetstiden och klara livet utanför jobbet.
Nyckeln till livspusslet är ett mänskligare arbetsliv – för både den ”universitetsutbildade eliten” och för kvinnorna bakom ”the big quit”.