När Arbetsvärlden intervjuar arbetsmarknadens parter i valåret märks stora skillnader hos medlemmarna i TCO och LO. En majoritet av LO-väljarna ser mörkt på Sveriges framtid. TCO-förbundens medlemmar ser däremot oftast ljust på Sveriges framtid.
På det temat presenterade i veckan LO-förbunden inom 6F siffror på ökade klyftor mellan arbetare och tjänstemän. Som man menade späddes på av industrimärket. När märket sätts lågt, har framförallt tjänstemännen bättre förutsättningar att höja sina löner över märket i lokala förhandlingar, ansåg 6F. Men fick mothugg av Teknikföretagen som menar att det är förändrad näringsstruktur som ligger bakom löneklyftan. Enkla tjänstemannajobb har försvunnit och de som finns kvar är mer produktiva.
Denna ökade klyfta mellan arbetare och tjänstemän ligger säkert delvis bakom de olika uppfattningarna om hur det går för Sverige. Visst, även arbetare (som haft jobb) har sett reallöneökningar. Men få bedömer sin situation särskilt mycket utifrån hur det såg ut för 20 år sedan i samhället. Man är mer intresserad av hur det går för andra runt omkring sig.
För att stora grupper ska se ljust på framtiden, krävs ett mått av sammanhållning. Det är nyttigt att diskutera hur stora ventilerna i industrimärket ska vara för en lagom flexibel lönebildning. Det är också avgörande att se till att vi inte tillåter för ”hopplösa” jobb – alltför tidsbegränsade inhopp med alltför dåliga löner. Eller att vi till och med använder statens resurser för att subventionera fram den typen av arbeten. Det bidrar till en konstgjort stor andel enkla jobb, när den traditionella utvecklingen historiskt i stället varit en ständigt växande andel allt mer kvalificerade jobb, på hela arbetsmarknaden.
Skruvandet på institutioner och lönebildning är vad som kan ge LO-kollektivet hoppet tillbaka. Det är både uppfordrande och hoppfullt.