När Paul Romer publicerade sin forskning i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet om hur tillväxt sker, revolutionerade han sättet vi ser på tillväxt. Förut berodde tillväxten på antalet arbetade timmar, vilken utbildning de som jobbade hade och hur mycket kapital i form av till exempel maskiner som användes. Paul Romer introducerade ”idéer” som en fjärde faktor.
Om de tre tidigare faktorerna hade förklarat ungefär hälften av tillväxten så skulle den fjärde faktorn förklara den andra hälften. Det var ett strålande positivt budskap. Förut antog man att mer kapital och färdigheter hade en avtagande marginalnytta. Men om man tillförde idéer skulle nyttan av mer kapital och utbildning inte behöva avta, menade Romer. Den endogena tillväxtteorin växte till ett anspråk att förklara institutioner och ett bredare samhällsbygge. Och är idag en grundläggande standardmodell på ekonomiutbildningar.
Idéer som utvecklas i ett specifikt företag spiller över till andra och på så sätt till hela ekonomin. Men marknadsekonomi producerar inte nödvändigtvis tillräckligt med idéer av sig självt. Forskning och utveckling kan behöva subventioneras fram. Och konkurrenslagstiftning kan behöva se till att nya företag kommer in på marknaden för att dra nytta av idéerna. Marknaden behöver bäddas in i ett samhälle för att gynna idétillväxten, anser Romer.
Om man googlar Paul Romers liv sedan dess tycks det som att han utvecklat en sorts excentrisk larger than life-attityd.
Paul Romer är heller ingen typisk ekonomiprofessor. Ett tag hoppade han av akademikerlivet för att förverkliga en utbildningsplattform på nätet. När han sålde bolaget hade han gjort tillräckligt med pengar för att inte behöva jobba igen.
Om man googlar Paul Romers liv sedan dess tycks det som att han utvecklat en sorts excentrisk larger than life-attityd. Han har till exempel drivit en organisation vars idé var att inrätta utländskt ägda experimentzoner i utvecklingsländer av typen Hongkong, för att sprida just goda idéer i världen. En sorts kolonial-riken. Föga förvånande har varken något rikt land eller något utvecklingsland än så länge nappat på den här idén. Romer skapade också viss debatt när han nyligen föreslog att Sverige skulle hyra ut ett experimentområde där flyktingar skulle bosätta sig och arbeta utan att få svenskt uppehållstillstånd eller kunna bli svenska medborgare.
2016-2018 var han chefsekonom på Världsbanken. Enligt medieuppgifter ska han ha gjort sig omöjlig genom att till exempel kräva att ekonomerna kommunicerade tydligare och använde färre ”och” i sina meningar. Han ska också ha blivit allt mer skeptisk mot ekonomiska modeller, och han ska ha sagt att resonemangen i branschen kunde sammanfattas som ”anta A, anta B, . . .bla bla bla . . . och så har vi bevisat att P är sant”.
Sanningssägare eller smågalen utopist? Oavsett vilket får man konstatera att Paul Romer är en ovanligt samhällstillvänd och värdig pristagare till Alfred Nobels minne.