Sverige är känt för sin generösa invandringspolitik. Det är bra, inte bara av självklara solidaritetsskäl utan också för att landet behöver påfyllning av människor i arbetsför ålder. Det borde vara en utmärkt affär att låta en individ gå nästan rakt in i arbetslivet, utan att skattebetalarna behöver betala för minst tolv års skolgång innan.
Men tyvärr fungerar det i många fall inte. För Sverige är det OECD-land som har störst skillnad i arbetslöshet mellan infödda och utlandsfödda. Det tar många år för utomeuropeiska invandrare att komma in på arbetsmarknaden och de får ofta jobb som ligger under deras utbildningsnivå.
Det är pinsamt när företrädare för kommuner som knappt tar emot en handfull flyktingar ursäktar sig med bristen på boende i deras kommun.
Vad beror det på, och vad kan man göra för att förbättra situationen? Ja, det är ju tiotusenkronorsfrågan just nu, när vi vet att rekordmånga söker och får asyl i Sverige. Jag tror att tre faktorer är avgörande:
• Boende. Det måste gå att göra något åt det extremt ojämna mottagandet mellan kommuner. Det är pinsamt när företrädare för kommuner som knappt tar emot en handfull flyktingar ursäktar sig med bristen på boende i deras kommun. Arbetsvärlden, och många med oss, har skrivit om hur många problem som följer av att nyanlända flyttar in hos släkt och vänner i miljonprogramsområden.
• Svenskundervisning. För mindre kommuner är det förstås svårt att ha många SFI-grupper anpassade för olika utbildningsnivåer och yrkesområden, men om det går att samordna mellan grannkommuner är mycket vunnet.
• Validering av examina och yrkeskunskaper. Det är sådant resursslöseri när exempelvis läkare med utomeuropeisk utbildning måste vänta många månader för att få sin examen godkänd för att arbeta i Sverige. I december kommer dock en utredning med förslag om hur valideringssystemen borde utformas för att göra det med överblickbart för individen.
Det finns självklart annat att jobba med, som till exempel att motarbeta diskriminering på arbetsmarknaden. Men startpunkten måste vara att hitta konstruktiva förbättringar i jobb- och bostadspolitiken, och inte trilla ned i fällan att det skulle vara antalet invandrare som är det avgörande. I dagens politiska läge är det kanske viktigare än någonsin att se invandrare som en resurs och inte som en belastning.