Intäkterna för såld mark närmar sig fem miljarder för Stockholms stad. Jämför det med skatteintäkterna på 43 miljarder och vem som helst förstår att markförsäljning är helt avgörande för kommunens ekonomi och skattenivå.
Sociala mål i bostadsplanerandet är en fin målsättning. Väg den sen mot fem miljarder i intäkter och fundera över vad som smäller högst.
Skanskas och Ikeas gemensamma lågprissatsning Boklok meddelade häromdagen i Di att de slutar köpa mark i Stockholm. Det går helt enkelt inte att bygga billigt när marken är så pass dyr. Tudelningen på bomarknaden börjar bli uppenbar för allt fler. En mycket stor del av befolkningen upplever ingen bostadsbrist alls. Man flyttar runt i relativt bekväma bostadsrätter. En annan del av befolkningen, fattiga samt stora delar av medelklassen och nyanlända har ingen som helst chans att komma in på bomarknaden. Man får tränga ihop sig alldeles för många i trånga hyresrätter hos släkt och vänner. Kanske är det gamla uttrycket tvåtredjedelssamhället relevant för dagens svenska bostadsmarknad.
Konsekvensen? Människor som inte kan flytta dit jobben finns, kommer att förbli arbetslösa mycket längre än nödvändigt.
Det märkliga är att det varit så tyst om detta från politiskt håll. Några få miljarder för att bygga mindre lägenheter i stället för större från statligt håll.
Ska invandrare eller andra fattiga ha de få hyresrätter med låga hyror som finns kvar när politiken lämnat WO.
Det är möjligt att varken politiker eller allmänhet i dag uppfattar bostäder som ett politiskt, utan mer som ett privatekonomiskt projekt.
Och nu kommer baksmällan. Som alltid när en samhällsfunktion inte fungerar, oavsett om det är välfärd, skola eller bostäder, så får vi istället en debatt om det är invandrare eller andra fattiga som ska ha de få hyresrätter med låga hyror som finns kvar när politiken lämnat WO.
Det är synd. Jag är övertygad om att det parti som tog bostadsfrågan på allvar i valrörelsen skulle ha mycket att vinna.
I veckan skrev Per Lindvall en uppmärksammad krönika i Arbetsvärlden om hur mycket bokostnaden skulle kunna sänkas om staten stod för finansieringen. Oavsett om det är staten eller någon annan som ska bygga, så är det enkelt att konstatera att det är staten som måste ta ansvar för att skapa incitament för kommuner och byggbolag så att det byggs, inte som idag för den som redan har en bostad, utan för den som inte har. Möjligen bör man inleda med att se över det kommunala utjämningssystemet.