Den brittiska tidningen The Guardian publicerade i somras en omdebatterad djupdykning i ett fenomen som de kallar ”pseudo-offentliga rum”, i det här fallet i London. Det handlar om områden som parker, torg och passager, som förefaller vara offentliga och som också i många fall är öppna för allmänheten att röra sig i, men som är privatägda och därmed underkastade andra regler. Regler som inte ens alltid i sig är offentligt tillgängliga, än mindre påverkbara.
De stoppas utan närmare förklaring av privata säkerhetsvakter anställda av fastighetsbolaget More London Estate. Pikant nog visar sig att detta privata bolag ägs av den kuwaitiska staten.
Ett illustrativt exempel uppstår när artikelförfattarna vill göra intervjuer med folk om det aktuella temat en bit utanför City Hall, där Londons borgmästare och stadsfullmäktige har sitt säte. De stoppas utan närmare förklaring av privata säkerhetsvakter anställda av fastighetsbolaget More London Estate. Pikant nog visar sig för övrigt detta privata bolag i sista hand ägs av den kuwaitiska staten.
Fenomenet är förstås varken nytt eller specifikt för London. Men med nyliberalismens genombrott i början av 80-talet öppnades ett nytt kapitel av privatisering och kommersialisering av offentliga rum.
Centrumområden omvandlas till shoppingkomplex utan plats för kravlöst häng eller butiker med liten omsättning.
Också i svenska städer har marknadiseringen av olika sorters offentliga rum rullat fram. Det kan handla om centrumområden som omvandlas till shoppingkomplex utan plats för vare sig kravlöst häng eller butiker med liten omsättning. Det kan handla om bortprioritering av kommunala samlingslokaler – och färre platser som bibliotek. Det kan, inte minst, handla om den omfattande förändring som sker när socioekonomiskt enformiga bostadsrättsområden strävar efter exkludering av allt och alla som inte passar in – det vill säga sådant som kan påverka prisbilden negativt.
Så göms ojämlikheten i makt och förmögenhet undan från vardagslivets påverkan. En ond spiral av exkludering och maktlöshet tar vid. Som stockholmare är det lätt att konstatera att utförsäljningen av allmännyttan har gjort mer skada för den politiska utvecklingen och den sociala segregationen än det mesta annat som durkdrivna högerpolitiker i stads- och landstingshuset har hittat på genom åren.
Utformning och utbredning av offentliga rum är djupt ekonomisk-politiska frågor. När marknadskrafterna går ut över de offentliga rummen, byggs ojämlikheten också rent fysiskt in i våra livsvillkor – vilken faktisk tillgång vi har till samhällets privata och offentliga service, var vi kan samlas för att festa eller demonstrera, vilka andra människor vi träffar och låter oss påverkas av.
Det kan handla om offentliga wifi-nät i parker, om plaskdammar eller om att inreda gågator så att skateboardåkare och termosbärare kan råka träffas.
Det är en civilisatorisk tillbakarullning som i många avseenden leder till enfald och beskärd frihet. Därför behövs medvetna, organiserade motkrafter. Vi behöver både nationell och lokal politik för att slå vakt om och utveckla det allmänna. Det kan handla om sådant som fastighetsbeskattning, offensiva bostadsinvesteringar och genomtänkta kommunala detaljplaner. Men också om offentliga wifi-nät i parker, om att lägga resurser och omtanke på allmänna plaskdammar eller om att inreda gågator så att skateboardåkare och termosbärare kan råka träffas. Så är det ju alltid med viktiga kamper, att de förs i både stort och smått.