”Hallå Socialdemokraterna, ert konto verkar ha kapats av Jan Björklund, byt lösenord.” Det var gårdagens mest träffande kommentar på Twitter och gjordes dessutom av en lärare. Mobilförbud, disciplinära åtgärder, ordningskontrakt och nationell plan för studiero. Det är frågor som regeringspartiet väljer att lyfta fram i valrörelsen, för en skola som faktiskt fortfarande är i kris. Det är naturligtvis symbolpolitik. Dessutom går det på tvärs mot regeringens egen linje: att låta lärarna vara lärare.
Resultaten har sjunkit sedan mitten av nittiotalet. Lärarbristen är akut. De flesta svenskar förstår rent intuitivt att varken vinster i skolan eller dagens kösystem till friskolor är en god idé. (Till exempel Kjell Olof Feldt som var med och förespråkade systemet men nu gjort avbön från fria skolvalet.) Det är självklart att det inte är bra för samhället som helhet att studiemotiverade elever samlas i vissa skolor, medan resten av eleverna blir kvar i andra.
Att många vill kunna fortsätta välja skola åt sina barn är förståeligt. Men det är inte samhället som helhet som är vinnare på den modellen. Det vet vi nu. Vi vet också att vinstdrivande skolor inte inneburit några uppvisade generella produktivitetsvinster. Vi har alltså inte fått valuta för de pengar som har gått till vinster.
Förslaget om vinsttak i skolan är god politik. Man borde också, som Lärarförbundet föreslår, införa lottning till friskolor (för friskolorna försvinner inte för att vinstdrivna skolor upphör), göra om skolpengen och bättre kompensera skolor i utsatta områden.
Att skolor har problem med ordningen när studiemotiverade elever flyttar är inte förvånande. Lösningen är inte att politikerna förbjuder mobiltelefoner.
Här har vi de stora övergripande systemfrågor som måste tas om hand. För att höja resultaten och locka duktiga personer till läraryrket. Att vi sedan har läroplaner och betygssystem som är orealistiska att hantera, svårförståeliga och dessutom lämnar stora grupper utan betyg är sorgligt, men ändå inte av samma dignitet.
Att skolor har problem med ordningen när studiemotiverade elever flyttar till andra skolor är inte förvånande. Lösningen är dock inte att politikerna förbjuder mobiltelefoner. Att politiker fortsätter klampa in på lärarnas område med symbolpolitik är bara beklagligt.