Kvinnor jobbar deltid för att de inte orkar heltid på slitiga jobb inom vård och omsorg. Och för att de obetalt tar hand om barn och äldre. Där den offentliga vården slutar, tar kvinnorna över.
Det här sambandet har än så länge varit frånvarande i debatterna som nu pågår om en genomgripande skattereform. Fackförbundet Kommunal försöker dock lyfta in välfärdens roll i diskussionerna om en skattereform.
På ett Kommunalseminarium i veckan rådde relativt stor enighet om vad en skattereform bör innehålla, hela vägen från Aftonbladets ledarsida till Expressens: skatten på arbete kan sänkas och kompenseras av höjningar av kapitalskatter. Arvs- och gåvoskatt kan införas för att skapa likvärdiga villkor från livets start. Fastighetsskatten kan komma tillbaka i ett brett samarbete där politikerna tar ansvar för helheten.
Där den offentliga vården slutar, tar kvinnorna över.
Expressens Anna Dahlberg beskrev det som absurt att människor i dag blir rika på att råka bo i Stockholms innerstad istället för att vara duktiga på sitt jobb. Det är lätt att hålla med.
Entusiasmen för en skattereform är stor i nästan alla läger. Så även i fyrpartiavtalet där det magiska ordet nämns. Också Moderaterna skissar på en egen skattereform.
Poängen är ett kunna ta ett samlat grepp på hela systemet. Det är till exempel ofta bra att harmoniera uttaget på olika skattebaser för att undvika incitament att låtsas att inkomster i till exempel arbete, är inkomster i kapital.
Därför är det oroväckande att Liberalerna och Centerpartiet i förra veckan plötsligt meddelade att man utesluter förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt och fastighetsskatt, redan innan några förhandlingar har börjat.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det som Centern och Liberalerna menar med skattereform egentligen är skattesänkningar.
Var bör gränsen gå för det offentliga välfärdsåtagandet?
Inget fel i det. Det är bra för debatten om partierna i stället för att gömma sig bakom ordet skattereform börjar tala om var de anser skattekvoten ska ligga. Det kan vara en uppmaning till såväl Centern och Liberalerna som till Socialdemokraterna.
Men med en sådan klargörande diskussion är vi tillbaka där vi började. Var bör gränsen gå för det offentliga välfärdsåtagandet?
Svaret på den frågan påverkar jämställdheten. En betydligt lägre skattekvot tar oss närmare övriga världens välfärdsmodell, där kvinnor med lägre löner stannar hemma och tar hand om anhöriga, medan hushåll med kvinnor med högre löner kan köpa vård på den privata marknaden.
Den här gränsen för kvinnors löner finns naturligtvis även i Sverige. Om vi slutar subventionera välfärd via skattsedeln och istället inför betalsystem så kommer kvinnor vars löner inte räcker för att betala privat välfärd att gradvis lämna betalt lönearbete och gå tillbaka till att vårda anhöriga.
Den svenska modellen med heltidsarbetande kvinnor bygger dels på att kvinnors löner hålls uppe, och dels på att kostnaden för hushållen för offentlig vård hålls nere. Den bygger alltså på ett relativt högt skatteuttag.
Modellen har dessutom givit stora produktivitetsvinster som andra länder ofta fortfarande har att hämta in.
Det börjar därför bli dags att bli lite mer specifik när vi talar om skattereform. I slutändan handlar det om vilken modell vi vill ha. Att kalla skattesänkningar för en skattereform är bara vilseledande marknadsföring.