Varför strejkade bara en tredjedel av serviceteknikerna på Tesla?
Anledningarna är säkert flera. En servicetekniker som inte strejkar anger att lojaliteten med företaget är större än med facket. Men det handlar också om strukturer och taktik. Genom att Teslas företagsledning frågade de anställda vilka som skulle strejka och bad dessa tömma sina skåp, fick många intrycket att de skulle få sparken om de strejkade.
Den här metoden att stressa anställda socialt med lojaliteten mot företaget, och ekonomiskt med att förlora sin anställning är mycket ovanligt på svenska arbetsplatser, men förmodligen desto vanligare i Teslas hemland USA.
När anser vi oss ha råd att visa solidaritet, och när väljer vi det egna levebrödet först?
Att Timbro nu vill skapa strukturer för att ta de här metoderna till Sverige (mer om det nedan), fick mig att associera till hur författaren Naomi Klein beskriver den här tudelningen som finns inom oss alla: när anser vi oss ha råd att visa solidaritet, och när väljer vi det egna levebrödet först.
I Naomi Kleins nya bok ”Doppelgänger” återges händelserna kring två väldigt olika politiska manifestationer som äger rum med knappt ett års mellanrum.
Den ena manifestationen tar lastbilschauffören Mike Otto initiativ till. I Kanada har en stor skandal avslöjats i maj 2021. De internatskolor dit ursprungsbefolkningen uppmanats skicka sina barn visar sig ha tagit livet av en stor andel av dem genom svält och sjukdomar. 215 barn hittas i en massgrav. Skandalen växer snart till tusentals dödade barn.
Mike Otto är en vit lastbilschaufför och trebarnsfar som bor nära en plats där flera gravar upptäckts. Hans idé är att en lastbilskonvoj ska passera gravarna och visa solidaritet med de dödas familjer och samhällen. Han ger konvojen namnet Solidaritetskonvojen. 400 lastbilar ställer upp och pryds med orangea budskap att ”Every child matters”. De möts av jubel, hemlagad mat och av ursprungsbefolkningens krigssånger och rökta salvia.
Svenskt näringslivs tankesmedja Timbro önskar sig nu en mer amerikansk modell.
Vintern 2022 är det dags för en helt annan lastbilskonvoj. Några lastbilschaufförer får nog när de avkrävs vaccinering för att få korsa gränsen till Kanada. De slår sig samman för att ”stänga ner landet” genom att blockera vägar. Den här gången pryds lastbilarna med budskapet ”Dra åt helvete, Trudeau”. Det viftas med kanadensiska flaggor och med sydstatsflaggor. Det hötts åt förbipasserande med munskydd. Stödet och uppmärksamheten från Donald Trump, Elon Musk, Steve Bannon och Tucker Carlson låter inte vänta på sig.
Två helt olika manifestationer borde dra helt olika publik. Men faktum är att flera lastbilschaufförer deltog i båda konvojerna. ”I juni 2021 kände de sorg och solidaritet, i februari 2022 kände de vrede och självrättfärdighet”, som Naomi Klein skriver. Lastbilskonvojerna är ett talande exempel på hur olika sociala och ekonomiska förhållanden kan ta fram helt olika sidor i de flesta av oss.
Svenskt näringslivs tankesmedja Timbro önskar sig nu en mer amerikansk modell i spåren av Tesla, där strejker inte ska få riktas mot företag som saknar fackligt anslutna. På så sätt skapar man starka incitament för arbetsgivaren att hålla fack borta från arbetsplatsen, ofta med metoder kända från USA som ”union busting”, något som German Bender påpekar i Dagens arena. Timbros andra idé att det ska krävas lokala omröstningar inför strejker, öppnar också upp för att arbetsgivaren skrämmer anställda att inte strejka.
Som samhälle borde vi vara intresserade av att fler löntagare räckte ut handen till kollegor.
Vi har flera decennier av otryggare anställningar och försvagade fackföreningar bakom oss. Ökande stress, gigjobb och långtidsarbetslösa som aldrig kommer in på arbetsplatser med högt tempo. Rasande medlemssiffror för facken i utsatta arbetaryrken. Samtidigt som antalet svenska dollarmiljardärer ökar.
Som samhälle borde vi vara intresserade av att fler löntagare räcker ut handen till kollegor och engagerar sig för de mångas intressen. Istället för att endast rusa vidare i den egna karriären. Ofta är det ju enklare att jobba på, än att hålla fina värden som medinflytande och en schysst löneutveckling i en hel bransch levande.
Det handlar om att bygga strukturer som stöttar vår solidaritet.
Vi vet att facklig verksamhet och kollektivavtal stärker både plånbok och medinflytande hos löntagarna och ger ett hållbart arbetsliv. Det stora flertalet i Sverige gynnas av en stark löntagarrörelse.
Istället för att som Timbro riva ner, borde vi bygga vidare på en modell som låter fler känna solidaritet och färre självrättfärdighet: Ett samhälle med färre Dra åt helvete-konvojer och fler Solidaritetskonvojer.