I morgon fredag lanserar LO en analys av sambandet mellan den framväxande högerradikalismen och materiella förhållanden. En avgörande fråga för LO i en valrörelse som i mycket går ut på att göra S-väljare av SD-väljare.
Ofta förklaras högerpopulismens framgångar med varsel, osäkerhet och eftersläpning i ekonomiska termer. Andra brukar hävda att storleken på invandringen istället skulle avgöra högerpopulismens attraktionskraft.
LO:s rapport refererar en metastudie gjord av Downes ”Extreme Right-Wing Voting Theories: Reconceptualising The Central Mechanism” som författarna anser talar för att makroekonomiska faktorer inte spelar någon avgörande betydelse, medan invandringens storlek skulle spela större roll på landnivå men mindre på regionalnivå. Människor tenderar möjligen att bilda sig en uppfattning om nivån av invandring i landet, medan den personliga erfarenheten av invandring på boendeorten spelar mindre roll. En liknande socioekonomisk mekanism skulle kunna vara möjlig, spekulerar författarna: att vi bildar oss en uppfattning om hur det går för vår egen grupp i landet som helhet, utan att den behöver speglas i vår egen situation. Bilden, inte bara verkligheten, är viktig.
Finanskrisernas tydliga samband med högerpopulismen tyder på att det är när vi tappar förtroendet för de etablerade politikerna som de som lyckas framställa sig som alternativ har chans att etablera sig.
Utan att ha detaljstuderat ens metastudien är det förvånande om inte socioekonomiska faktorer skulle spela större roll för högerradikalismens genomslag. Framväxten globalt har skett i spåren av globalisering, ökade inkomstklyftor, en tuffare arbetsmarknad och framförallt: stödet för högerpopulistiska partier har konsekvent ökat i demokratier med i genomsnitt 30 procent i spåren av finanskriser sedan demokratins genombrott.
Men författarnas spår att vår bild av verkligheten är extremt viktig tror jag är riktig. Det har att göra med hur avgörande vårt förtroende för demokratin och folkvalda politiker. Finanskrisernas tydliga samband med högerpopulismen tyder på att det är när vi tappar förtroendet för de etablerade politikerna som de som lyckas framställa sig som alternativ har chans att etablera sig. Kan politikerna inte skydda oss från kriser, varför ska vi lita på dem? Kan de inte påverka framtiden, vad ska vi då med dem till?
Och varför skulle annars den högerradikala rörelsen satsa så stort på att svartmåla Sverige? Det påminns vi ständigt om i Rysslands desinformationsarbete, och de attacker som riktas mot italienska tidningar när de skriver om Sverige. Det är först när Sverigebilden svärtas och förtroendet för politiken krossas som högerradikalismen kan få inflytande. Det vet högerpopulisterna. Det hoppfulla är att allt fler börjar se det. I veckan lanserades till exempel kampanjen #vimåsteprata där en bok om hur demokratin kan stärkas och skyddas mot desinformation ingår. Sådana insatser tycks få stöd av LO:s rapport.