Nätverk på arbetsmarknaden är kanske det viktigaste som finns för ditt första jobb – eller kanske snarare ditt första kvalificerade jobb.
Min erfarenhet är att det blev svårt att få jobb när jag var klar med min universitetsexamen. Jag bytte förnamn från Banafshe till Viola på svenska. Men jag hade kunnat behålla namnet Banafshe om jag hade haft rätt kontakter på arbetsmarknaden.
Jag fick dock mitt viktigaste jobb (parallellt med mina studier) som ”Banafshe”. Min första viktiga kontakt var en person från Länsförsäkringar Stockholm som hette Ann-Sofi. Hon var på mitt universitet under en ”arbetsmarknadsdag”. Jag frågade Ann-Sofi vad jag kunde göra för att förbättra mina chanser att få jobb.
– Ring och berätta varför du så gärna vill jobba hos oss och hur du kan bidra, sa Ann-Sofi leende.
Jag hade ett namn: ”Ann-Sofi”. Det gav mig självförtroendet som behövdes för att ringa. Det värsta som kunde hända var att få ett nej.
I hemlighet beundrade jag klubben för inbördes beundran och ville vara med och beundra och bli beundrad
Kanske var just det nyckeln till min framtid. Efter mina studier och med många år på Länsförsäkringar fick jag nej hela tiden när jag sökte jobb. Det krävdes 100 ansökningar och ett namnbyte innan jag kallades till intervjuer på min kvalifikationsnivå.
Det som fick mig att aldrig ge upp var att jag hade fått en chans en gång i tiden.
När jag började jobba i organisationsvärlden för 11 år sedan så hörde jag ofta meningen ”Klubben för inbördes beundran”. Många hade känt varandra alldeles för länge och min farhåga var att det skapade stängda dörrar för nya personer. Men det var inte hela sanningen.
Jag var en sådan ny person. I hemlighet beundrade jag klubben för inbördes beundran och ville vara med och beundra och bli beundrad.
Men många av de personer som jag dömde hade kämpat lika hårt som jag för att ta sig in på arbetsmarknaden utan det sociala arv som många hade på andra arbetsplatser, där man rekryterade kompisar eller familjemedlemmar.
Det som fick mig att aldrig ge upp var att jag hade fått en chans en gång i tiden
Det visade sig att personerna jag dömde hade börjat med något litet föreningsuppdrag i hemmakommunen, gjort bra ifrån sig, flyttat till en större stad och utökat engagemanget.
Mitt första engagemang i en förening som var utanför Botkyrka och Fittja, min uppväxtort, var Svenska FN-förbundets ungdomsförening.
Bara att lokalerna var inne i stan gjorde stor skillnad. Det var alltid häftigt att åka T-banan in till mötena. Medan tåget åkte förbi Fittja Äng och skylten ”Norra Botkyrka” så kände jag att världen var min. Jag tog en paus från Fittja och blev en del av en okänd värld, innerstaden.
Jag fick nya vänner och kontakter och jag minns ett möte då Göran Persson kom fram till mig i samband med FN-dagen och jag hamnade på omslaget av FN-tidningen. Ångrar att jag inte sparade den tidningen, hade jag gärna använt som #tbt i sociala medier idag för att dela med mig och berätta vad den demokratiska styrkan betydde.
Jag tog en paus från Fittja och blev en del av en okänd värld, innerstaden
Jag minns till och med vad jag hade på mig den dagen, en svart kofta med en blommig kjol. Lilla jag från Fittja var på omslaget med Göran Persson som var statsminister då. Jag har aldrig känt mig så sedd och delaktig i samhället som den dagen.
Det är en demokratisk styrka i Sverige att kunna engagera sig i olika föreningar och få nya kontakter. Speciellt om du saknar kontakter på arbetsmarknaden. Därför är plattformar som Järvaveckan i Stockholm och nu även Frihamnsdagarna i Göteborg väldigt viktiga mötesplatser.
Jag hoppas också att fler vill rekrytera arbetssökande utan nätverk och som är olika de själva. Var en Ann-Sofi. Alla som saknar kontakter från början behöver en Ann-Sofi.
Tack Ann-Sofi.