En av de mest kraftfulla myter eller metaforer som styr den ekonomisk-politiska debatten bort från faktiska förhållanden, handlar om dikotomin skapa-dela. Marknaden/det privata skapar – politiken/det offentliga delar. Att upphäva denna falska dikotomi genom att påminna om verkligheten är den röda tråden i den London-baserade italiensk-amerikanska ekonomen Mariana Mazzucatos nya bok ”The value of everything – making and taking in the global economy”.
Vår tid är i stort behov av den ”economics of hope” som Mazzucato efterlyser.
Mazzucatos bok är en hyllning till innovation och framsteg – i den form de faktiskt tar – inte som individuella snilleblixtar i historiskt vakuum, genast belönade med korrekt marknadspris. Innovationer präglas av att de är kumulativa – alltså att de bygger på tidigare framsteg, och att de är osäkra – man måste vara beredd att riskera att resurser inte får precis den effekt man önskat sig, inom den tidsram man sett framför sig. Dessa grundläggande egenskaper gör den kommersiella sektorn ganska olämplig för riktigt stora innovationer. Som Mazzucato visade i sin förra bok Entreprenörsstaten, är till exempel alla viktiga delar av det som ingår i dagens smarta telefoner resultatet av massiva offentliga forskningsinvesteringar. Om de kommersiella krafter som får skörda frukterna av innovationerna undandrar sig beskattning, betyder det att utrymmet för framtida viktiga innovationer krymper.
I den nya boken utvecklar hon hur en del fenomen som i kapitalismens senaste faser kallas för innovationer, snarare är tekniker och institutioner för att roffa åt sig värde, och i processen faktiskt förstöra värde. Det handlar till exempel om hur finansialiseringen av ekonomin fungerar destruktivt för de samhälleliga relationer som fungerar innovativt och välståndsskapande. Om hur utformningen av läkemedelspatent premierar kapitalstarka bolags produktion av mediciner byggda på huvudsakligen befintlig kunskap, snarare än fungerar som incitament för att sätta upp den bästa forskningsstrukturen för nya upptäckter. Istället för en smart ”delningsekonomi”, får vi en ”plattformsekonomi” där ägandet av rättigheterna till en app låter ett fåtal varufiera och dränera andras tid och arbetsinsatser utan att behöva återinvestera i trygghet, socialt skydd och värdeskapande innovation.
Det handlar till exempel om hur finansialiseringen av ekonomin fungerar destruktivt för de samhälleliga relationer
Vår tid är i stort behov av den ”economics of hope” som Mazzucato efterlyser. Klimatförändringarna kräver omfattande sociala och tekniska förändringar. Samtidigt göder de ekonomiska eliternas ohämmade rofferi reaktionära politiska strömningar och underminerar demokratiska institutioner och civilisatoriska landvinningar. Det är akut angeläget för dem som på allvar vill försöka bygga en ljusare framtid, att ge sig i kast med frågor om vilken ekonomisk struktur vi vill eftersträva; vilka branscher som behöver växa och vilka som bör krympa; hur forskning och utveckling ska styras mot brännande samhälleliga behov – inte genom klåfingriga detaljbeslut, men genom investeringar som främjar kreativitet och samarbete framför kortsiktigt pengavälde.
Utan att ifrågasätta myten om att ”skapa” och ”dela” sker i två separata sfärer, fastnar vi i idén om att allt vildare skatteavdrag eller på sin höjd ett pressmeddelande om en ”industrikansler” kan ersätta genomtänkt industripolitik. Det gör vårt politiska system svagare, vårt samhälle fattigare och vår framtid mörkare.