Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Vi älskar att tänka att jobbet inte är ett jobb” Istockphoto.

Krönika ”Vi älskar att tänka att jobbet inte är ett jobb”

Krönika Om vi ska bli riktigt lyckliga verkar det kräva att vi föreställer oss att arbetet inte riktigt är ett arbete, skriver Arbetsvärldens krönikör Dilan Apak.
20 Okt 2017

I måndags smälldes den här rubriken upp på Sveriges radios hemsida: ”Lönen mindre viktig för svenskar”. Det var efter att nationalekonomen Daniel Lind, som även är samhällspolitisk chef på fackförbundet Jusek, publicerat lite olika slutsatser om människors välbefinnande på arbetsmarknaden i tidskriften Ekonomisk debatt.

I en tid där reallönerna har ökat sedan 1970-talet men den arbetande befolkningens mående samtidigt gått ner sig något djävulskt, ger den där rubriken en tydlig slutsats: Människor älskar inte alls pengar!

Vad skönt, tänkte jag. Det är en så himla fin sak att kunna konstatera, att varje människas inre väsen inte alls är Bert Karlsson. Nej, människan är av naturen god och vad som är absolut viktigast för välbefinnande i arbetet tycks kretsa kring främst tre faktorer:

  • inflytande över vilka arbetsuppgifter som ska utföras
  • att få utlopp för den egna kreativiteten inom arbetets ramar
  • att arbetet inte kräver så mycket tid och energi att det går ut över det övriga livet

Så himla mysig inställning av människan. Samt jätteviktiga saker att veta så att vi kan göra det ljuvligt för människor att arbeta. För när det är ljuvligt för människor att arbeta får det toppenkonsekvenser i förlängningen; vi vill producera mer och arbeta längre.

Med andra ord: människor blir lyckliga av att arbeta om arbetet inte riktigt känns som ett arbete.

Att vi vill göra det är inte bara bra för samhället och den heliga ekonomiska tillväxten utan även för människan i sig, eftersom även detta har forskats fram: människor mår dåligt av att vara arbetslösa. INTE främst för att de blir av med sina pengar, OBS! Även här är det så kallade ”icke-monetära” faktorer som är viktigast; förlusten av arbetet innebär förlusten av ”mening, struktur och sammanhang”. Ergo: människan behöver Arbetet för att känna tillfredsställelse i livet.

För att hon sen ska känna LYCKA krävs några tillägg. När hon arbetar ska hon känna som att det är hon själv som bestämmer över vad hon gör, att hennes andliga odling ges uttryck i metod eller resultat av hennes arbete samt att detta inte grovt försummar hennes liv i övrigt. Med andra ord: människor blir lyckliga av att arbeta om arbetet inte riktigt känns som ett arbete.

Med hjälp av eget sparande och sociala skills på arbetsplatsen kan en manipulera fram en känsla av att bara vara okej med alltihop.

Det här hade kunnat vara underbara data att bygga samhället utifrån om vi inte hade behövt slänga in en liten disclaimer: de här undersökningarna utgår inte från de som jobbar för samhällets lägsta löner. För att det här ska vara sant, alltså att människor inte arbetar främst för pengar utan för det egna självförverkligandet, krävs att människor arbetar med sådant som redan har en ganska hög lägsta nivå. Både vad gäller lön och icke-monetära faktorer som arbetsmiljö, arbetsuppgifter och annat.

Så summa summarum:

  • Det fortsätter suga att vara fattig eftersom du har något vidrigt låglönejobb där du aldrig får uttrycka dig kreativt och heller inte får tillräckligt betalt för att garantera detta eller någon känsla av självbestämmande över huvud taget på fritiden.
  • Det fortsätter äga att vara rik eftersom du kan vara utan arbete men ändå ha råd att sysselsätta dig och skapa mening i livet. Till exempel genom att resa till Bali ett halvår och utforska dina längtan efter att uttrycka dig när du är mellan två jobb. Formkraven för arbetslöshet uppnås inte eftersom du har råd att generera typ andliga sysslor till dig själv som att meditera eller älska med någon spännande person.
  • Det fortsätter vara hanterbart att befinna sig någonstans mittemellan. Med hjälp av eget sparande och sociala skills på arbetsplatsen kan en manipulera fram − med eller utan hjälp av chefen − en känsla av att bara vara okej med alltihop.
20 Okt 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.