Sverige har sedan september en ny arbetsmarknadsminister. Mats Persson, från det allt mer eufemistiskt betitlade partiet Liberalerna, har nu lämnat uppdraget som utbildningsminister, där han främst ägnat sig åt att jaga det lilla hjärnspöket woke, för att bli arbetsmarknads- och integrationsminister.
I det första större framträdandet i denna roll visade ministern nyligen upp hur han avser att utöva sitt ämbete: genom utfärdande av meteorologiska metaforer. “Vi går mot en lång vinter” slog Persson fast på en presskonferens om situationen på den svenska arbetsmarknaden.
Metaforiken är intressant. Arbetsmarknadsläget är ett fenomen som drar in över landet. Envar kan i bästa fall förbereda sig; kanske skaffa ny jacka.
En annan ingång hade kunnat vara att som medlem av Sveriges regering fundera på om denna besitter verktyg för att påverka utvecklingen i sysselsättning, arbetslöshet och andra makroförhållanden på arbetsmarknaden.
Till att börja med är vintertillståndet inom delar av arbetsmarknaden ett direkt resultat av regeringens budgetpolitik. Regeringen har vägrat att justera de generella statsbidragen till kommuner och regioner, ens i den takt som skulle krävas för att vidareföra en kroniskt stressad situation. Inte bara behöver förskolor nu spara in på fruktstund och pyssel. Det råder ökad press på befintlig personal inom välfärdens alla områden, och på olika håll har detta toppats med regelrätta uppsägningar av fast personal senaste året.
Från jobb till yacht alltså. Väl bekomme.
Samtidigt som minister-meteorolog Persson prognostiserade framtiden, kom statistik om rekordmånga varsel inom vård och omsorg. Regeringen valde dock i budgetpropositionen att istället lägga in rejäla pengar i potten för en privatekonomisk bonus till landets yppersta höginkomsttagare. Från jobb till yacht alltså. Väl bekomme.
Mer långsiktigt är sysselsättningsnivån i ekonomin beroende av produktiva investeringar. I några decennier har det offentliga dragit sig tillbaka från viktiga områden – inte minst infrastruktur och bostäder. Resultatet av detta är till exempel en gigantisk underhållsskuld som gör att järnvägssystemet förvittrar och att bostadskostnaderna omsatts i mycket hög skuldsättning för hushållen i Sverige.
Senaste åren har dessutom byggandet kollapsat – ett problem som regeringen huvudsakligen mötte genom att bostadsministern spelade in en video där han konstaterade att läget blivit “riktigt tufft” på grund av “omvärldsfaktorer”.
Vad gör regeringen annars för att råda bot på det strukturella investeringsproblemet? Jo, i princip motsatsen till det som skulle behövas. Tidö-partierna och S kom nyligen överens om ett finanspolitiskt ramverk som fortsatt ska försvåra behövliga offentliga investeringar. Givet de konkreta behoven i svensk ekonomi är detta även en börda på sysselsättningsutvecklingen – kvantitativt och kvalitativt.
Slutligen, det som arbetsmarknadsministern har ett direkt ansvar för. Här har de största aktiva insatserna genomförts, för att förstöra system för arbetsmarknadspolitisk utbildning och matchning som en gång i tiden var föremål för internationell avund. Den senaste rundan, som startade under det ödesdigra “Januariavtalet”, där Mats Persson personligen ledde Liberalernas förhandlingsinsatser, har varit ett privatiseringsangrepp på Arbetsförmedlingen.
Regeringens självpåtagna handfallenhet inför arbetslösheten är ideologiskt konsekvent.
Jag vill ju ogärna hålla på att säga “vad var det jag sa”, så jag citerar istället vad fackliga företrädare noterade i våras:
“Reformen, eller krasst uttryck – slakten – av Arbetsförmedlingen […] har kraftigt reducerat statens möjlighet att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik.”
För någon vecka sedan kunde statliga IFAU konstatera att privata arbetsförmedlare varit 70 procent dyrare, utan att prestera bättre.
Man ska förstås inte tro att allt detta bara beror på inkompetens. Regeringens självpåtagna handfallenhet inför arbetslösheten är ideologiskt konsekvent. Den förskjuter maktförhållandena i samhället till de mer besuttnas fördel, vilket så att säga är “a feature, not a bug”.
När den bärande idén bakom politiken är att man ska öka “incitamenten” för att redan ha ett välbetalt jobb, ramas arbetslösheten i praktiken in som en fråga om brister i individuella karaktärsdrag.
Det finns också en annan meta-aspekt av denna inramning. Den medverkar till att förstärka bilden av vad som är och inte är en samhälleligt påverkningsbar, politisk konfliktfråga. Till nyliberalismens mest toxiska slaggprodukter hör just denna idé om marknaden som ett gudomligt korrektiv à la väderfenomen (pre klimatförändringar).
Där genuint samhälleliga problemställningar reduceras till individuella attityder, står fältet mer öppet för samhällskonflikter runt identiteter och livsstil – “kulturkrig” och misstänkliggörande av utsatta minoriteter. Detta har varit en avgörande framgångsfaktor för högerpopulistiska och högerradikala krafter runt om i världen, med Sverige som ett skinande exempel.
Det är i detta lågtryck den Liberalpartistiske ministern verkar.