Den italiensk-amerikanske finansekonomen Franco Modigliani (1918–2003) hade troligen inte deltagit aktivt i debatten om Arbetsförmedlingens reformering även om han hade varit med oss idag. Däremot använde han en gång ett pizza-relaterat skämt för att illustrera ett berömt teorem som han och kollegan Merton Miller gett namn till: om man delar en pizza i åtta delar är det fortfarande bara en pizza! Teoremet handlar om finansiering av bolag. Under givna förutsättningar, säger det, spelar det inte någon roll om bolaget använder lånade medel eller eget kapital. Men jag har alltid tänkt att valet av denna metaforik ger en oavsiktlig glimt av en ortodoxt ekonomisk världsbild.
Den som till äventyrs tror att mänskliga relationer, och samhällen byggda därpå, uppvisar samma okomplicerade relation mellan delar och helhet som en pizza, förmår förstås inte bidra mycket till förståelse av dessa företeelser. Dessvärre är det i hög grad just så som påfallande många i den ortodoxa ekonomkåren närmar sig det genuint samhälleliga fenomen som är ekonomi. Det fungerar dåligt för att förklara världen, men bra som intellektuell krycka åt nyliberal politik.
För arbetsmarknadspolitiken betyder detta ett pågående, framplanerat haveri.
Jag är – utan att själv ha varit på plats – tämligen säker på att dessa funderingar inte luftades i samband med att Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna förhandlades fram. Icke desto mindre präglar just ett sådant fyrkantigt ideologiskt perspektiv många av de punkter som man nu försöker genomföra.
För arbetsmarknadspolitiken betyder detta ett pågående, framplanerat haveri. De flesta som praktiskt och akademiskt hållit på med de frågor som Arbetsförmedlingen (AF) är satt att hantera, har varnat för att en huvudstupa uppstyckning och privatisering skulle kunna leda till allvarliga bekymmer. Det pressades även fram ett partiellt nödstopp i riksdagen under 2019. Men mycket är redan i gungning och varken las-debaclet eller pandemin tycks ha rubbat de nyliberala stödpartiernas sanna tro.
Januaripartiernas misshandel av AF förenar två onda ting.
Nu fortplantas effekterna av AF-krisen ut till kommunerna. Sveriges kommuner och regioner (SKR) varnar i en ny rapport för att den stigande arbetslösheten med anledning av pandemin lägger nya bördor på redan ansträngda organisationer. TT sammanfattar budskapet som att AF ”behöver bli mycket bättre, men blir bara sämre”. Samtidigt som staten efterfrågats och klivit fram på många områden, vittrar servicen på detta viktiga fält snarare sönder. Kontor stängs, kontakter och erfarenheter fördunstar, anställda försvinner eller hänvisas till att bli ett slags callcenter-operatörer.
Januaripartiernas misshandel av AF förenar två onda ting. Å ena sidan den enögda marknadsfundamentalismen; idén om att vinstmaximerande aktörer i konkurrens alltid bakar den största pizzan, med osynlig hand. Å andra sidan den kommersiella lockelse som finns i profit uppbackat av lättillgängliga skattemedel; den som vi redan sett deformera delar av skolan och omsorgssektorn, bort från möjligheten att genomföra samhällsgemensamma och jämlikhetsskapande ambitioner.
En rimligare utgångspunkt för den som vill reformera AF, vore att ställa sig några grundläggande frågor och söka efter konkreta, verklighetsgrundade svar på dem. Behövs det en sammanhållen politik för omställning och etablering? Behövs offentliga insatser för dessa? Hur kan samverkan mellan existerande och eventuellt nya institutioner utformas? Finns det saker vi kan och bör ta vara på i form av institutionella minnen; upparbetade kontakter, ackumulerad erfarenhet?
En sådant sätt att närma sig samhällsproblemen förutsätter dock en insikt om och intresse för verkliga människors behov. Och en vilja att använda myndigheter och offentliga medel till att nå breda samhälleliga mål förankrade i dessa behov. I stället dikteras nu regeringens politik av ett dokument där samhällssynen framträder platt som en pizza och där statens resurser och byråkrati inriktas på att i första hand bända upp affärsmöjligheter där gemensamma problem och behov skulle kräva kompetens och kraftsamling.
Nog förtjänar Sverige bättre än så.