Om du är som jag, så har du panik nu. Sommaren är fortfarande underbar, men den ska strax tas ifrån dig. Alla lediga dagar, alla sovmorgnar, alla kvällsbad och alla glassar, allt ska bli vardag.
Du måste snart ta på dig skor igen, du kommer att sitta av möten, och du ska ha bråttom att fixa middag före barnens aktiviteter. Ett helt annat liv väntar, och det är inget att se fram emot.
Eventuellt var det så här som medeltidsmänniskan kände sig, när karnevalen var på väg att ta slut. Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin hävdade i alla fall att i senmedeltidens människor levde två liv: större delen av tiden, ett officiellt liv, ”dystert och fullt av fruktan”. Och så några månader om året, ett karnevaliskt, fritt liv, ”fullt av ambivalenta skratt”.
Folk umgås otvunget nästan utan kläder.
I de stora europeiska städerna vill säga. I vår del av världen slog den stora karnevalsyran, före fastan, fyrtio dagar före påsk aldrig igenom (och alla som upplevt februari här uppe förstår varför). I stället fick vi nöja oss med en vetebulle. En, som i en per år. Men, i stället fick vi den ljusa nordiska sommaren. Förstärkt med fem veckors lagstadgad semester är det som en karnevalstid, där allt är upp och ner, och vanliga normer inte riktigt gäller. Eller som Bachtin skriver, det är ett skådespel där alla är medaktörer, där förbuden och ordningen i det vanliga livet upphävs, där ett nytt modus av mänskliga kontakter uppstår.
I mer konkreta termer, där det plötsligt är trevligt att vara utomhus. Där folk umgås otvunget nästan utan kläder. Där man träffar familj och vänner på dagarna i stället för kollegor. Där stendöda hålor lever upp i festivaler och yror (om så bara en vecka eller helg). Och om man inte nöjer sig med det, där man kan ta med sitt karnevaliska liv och åka till Medelhavet.
Man förstår varför LO på sjuttiotalet ville förbjuda hemmafixande.
Många använder det fria sommarlivet till att utveckla talanger som ligger i träda annars. De målar vackra tavlor, gör imponerande handarbeten, eller lagar avancerad mat. Men jag, i min småländska sommarstugekarneval, gör mest sådant som jag uppenbart saknar talang för. Jag målar fönster så kladdigt att man förstår varför LO på sjuttiotalet ville förbjuda hemmafixande. Jag slår en äng med en lieteknik som skulle fått Karl-Oskar att gråta och skyndat på avresan till Amerika. Och jag gör oljud på ett blåsinstrument som får de döda på kyrkogården bredvid att ångra att de inte gjorde Karl-Oskar sällskap i tid. Det är amatörernas julafton, jag älskar det, och det är precis sådant som jag kommer att sakna i höst.
Om det går som det brukar, kommer paniken att lägga sig några dagar in i vardagen. Jag är ju priviligierad. Mitt officiella liv är varken dystert eller fullt av fruktan som det var för medeltidsmänniskorna. Jag har ett roligt arbete och snälla kollegor, och barnens olika aktiviteter är meningsfulla. Dessutom har varje vecka fredag, lördag och söndag, och snart är det höstlov, och sedan jul. Saknar jag karnevalen alltför mycket, får jag åka till Norduppland i januari.
Men en fråga hänger i luften. Vad är den här sommarkarnevalen till för egentligen? Är det en ventil, för att vi ska stå ut och göra bra ifrån oss under vårt officiella liv resten av året? Eller är det en hint om att vi skulle kunna leva ett helt annat liv, året om? Jag tror inte Bachtin har svaret, utan det behöver vi fundera ut själva.