AI och ny teknik kommer på olika sätt att dramatiskt förändra arbetslivet för många löntagare – även i Sverige, och inte minst för många tjänstemannayrken. Vi ser redan hur enklare, juniora instegsjobb inom exempelvis juridik och ekonomi ersätts av AI. Vi ser hur förutsättningarna för programmering och kodning förändras i grunden. Vi vet att AI kommer att bli en del av väldigt många arbetsuppgifter och yrken.
Samtidigt som teknikutvecklingen rusar framåt och miljardbelopp investeras, har avtalsrörelsen pågått här i Sverige. Över 500 kollektivavtal har, eller ska, förhandlas – totalt berörs 3,4 miljoner anställda.
Faktum är att många AI-investeringar hittills inte lett till ökad produktivitet.
Man kan inte påstå att denna dramatiska utveckling präglar avtalsrörelsen. Den handlar mer om brödfödan: löneökningar, arbetstidsförkortning, ersättningar för mertidsarbete och närliggande frågor. Inte oviktiga, tvärtom. Och ibland kopplas de till AI och teknikutveckling – ofta med hänvisning till att AI skapar förbättrad produktivitet, och att löntagarna ska ha sin del av detta. Men då handlar det om att hantera effekterna av tekniken, inte om hur den förs in i verksamheterna.
Faktum är att många AI-investeringar hittills inte lett till ökad produktivitet. Ofta beror det på hur tekniken implementerats. Allt för ofta drivs införandet av teknik av att möjligheten finns – snarare än av frågan om hur den skapar värde för kunder, anställda och ägare.
Hur man inför ny teknik i arbetslivet och skapar värden kan beskrivas med det gamla uttrycket: man måste baka kakan innan man kan dela den. Det låter som något facket borde fokusera på.
De senaste Nobelpristagarna i ekonomi, Daron Acemoglu och Simon Johnson, sa när de var i Sverige för att ta emot priset:
– Bristen på en social dimension i teknikutvecklingen är löntagarnas största fiende.
De fortsatte:
– Om man har en mer anglosaxisk facklig strategi, där man förhandlar om löner och villkor men överlåter teknikval och implementering till företagen, kommer det att vara förödande för facket. Medbestämmandemodeller är en del av lösningen – facket behöver förhandla om både löner och teknologi.
Utan medbestämmande riskerar ny teknik att ersätta arbeten och anställda.
Även ChatGPT säger, om man frågar, att facken bör driva rätten till medbestämmande i AI-relaterade beslut. Det innebär att införandet av AI-system ska förhandlas enligt MBL, att användningen av AI ska regleras i kollektivavtal och att insyn och transparens ska säkerställas.
Visst ska man vara källkritisk till AI-svar – de kan hallucineras – men här är de klockrena.
Utan medbestämmande riskerar ny teknik, såsom AI, att ersätta arbeten och anställda – i stället för att komplettera, förstärka och samverka med dem. Utan ett strukturerat arbetssätt riskerar vi att få rationaliseringar lite här och där, att värdefulla arbetsuppgifter försvinner och att varken verksamhet eller personal utvecklas. Då har tekniken införts utan att skapa egentliga värden – samtidigt som både löntagare och facket försvagats, och produktiviteten inte förbättrats.
Vi har en stolt historia i Sverige där fack och arbetsgivare inte bara tvistat om hur man ska dela kakan, utan också samverkat för att göra den större.
Någon insatt suckar kanske nu och tänker: ”Facken (och arbetsgivarna) gör ju jättemycket!” De driver ny lagstiftning om integritet, pressar regeringen i frågor om forskning, infrastruktur och energi, och arbetar för att förbättra utbildningssystemet. Allt detta syftar till att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och fler jobb – att baka kakan, helt enkelt.
Jag håller helt med. Men det jag lyfter här handlar om hur den nya tekniken – som AI – förs in i företag och verksamheter, och hur detta påverkar anställdas arbete och organisationers förmåga att skapa värden att fördela. Medbestämmande sker på arbetsplatsen, i verksamheten, i företaget. Det är där kakan bakas, och där arbetet påverkas.
Det fina är att nyckeln till framgång ligger i att gifta ihop teknikens möjligheter med verksamhetens förutsättningar. Och det kan bara göras om de som arbetar i verksamheten involveras. Ett sådant arbetssätt gynnar både anställda och företag – en klassisk win-win, och kärnan i den svenska modellen.
Vi är sämre på verkligt medbestämmande i dag än vi var för 30 år sedan.
Vi har varit väldigt bra på detta i Sverige, både fack och arbetsgivare. Men något har gått förlorat längs vägen. Vi är sämre på verkligt medbestämmande i dag än vi var för 30 år sedan.
Så kan det bli i långvariga relationer. Men det som en gång funnits går att väcka till liv igen.
Fack och arbetsgivare i Sverige var en gång världsbäst på medbestämmande. I en tid av AI och automatisering är det dags att bli det igen. Alla tjänar på det – och världen kommer att se på oss med avund. För den som aldrig haft medbestämmande kommer ha mycket svårt att bygga det nu, när förändringstakten i arbetslivet är snabbare än någonsin.