Utan industrin, ingen klimatomställning Ali Esbati (V) om att klimatomställningen kräver avancerade industriella processer och en statlig industripolitik. På bilden en arbetare på Hitachi ABB Powergrids i Ludvika. Foto: TT

Krönika Utan industrin, ingen klimatomställning

För den politiska eliten har industrin mentalt varit "basically gone". Finansbranschen tog dess plats. Men om vi ska klara klimatomställningen krävs istället en kraftfull statlig industripolitik, skriver Ali Esbati (V) som läst boken ”Parterapi – for oljefolk og klimaaktivister”.
9 nov 2021

Jag ska erkänna att jag var rätt skeptisk när jag såg att min tidigare kollega, den norske författaren och tankesmeden Magnus Marsdal, gett ut en bok med titeln Parterapi – for oljefolk og klimaaktivister. Att ge sig på klimatfrågan med grepp ämnade att gjuta olja på vågorna i stormiga medelklassförhållanden, verkade lite krystat, eller som det heter på nyare svenska – cringe. Jag hade dock fel. Boken är en koncis och tankeväckande pamflett för progressiv industripolitik och hur vi kan göra allvar av den när klimatförändringarna hotar att omkullkasta våra förgivettagna livsbetingelser.

I Marsdals bok möter vi två reflekterande företrädare för viktiga rörelser: Anja, kämpande klimataktivist. Atle, fackligt förtroendevald inom oljeindustrin. De har bägge ett problem: att den andre har rätt. Klimataktivisterna har förstås rätt i att oljeutvinningen är ohållbar. Den måste upphöra långt innan reserverna på havsbotten är färdigexploaterade. Men ”oljefolket” har också rätt när de påpekar att ”landets höga välståndsnivå – också klimataktivisternas välståndsnivå – idag är beroende av olja och gas”.

Utan medveten politisk hantering ger dessa till synes oförenliga ståndpunkter upphov till en ”affektiv polarisering” – ett slags maktlöshetens desperata gruppdynamik, präglad av fientligt karikerande. Ett ”kulturkrig” mellan ”industrihjälmar” och ”cykelhjälmar”.

Detta handlar alltså inte om att reducera stora politiska processer till individuell psykologi, utan om den viktiga insikten att politisk identitet och mobilisering är sociala fenomen, grundade i materiella mänskliga erfarenheter och maktförhållanden. För den som är övertygad om att klimatförändringarna kräver konkreta, genomgripande förändringar i vår samhällsekonomi i bred mening, har detta en avgörande betydelse.

Utan avancerade industriella processer, är det också svårt att faktiskt genomföra en omställning, inte bara en abrupt välståndsminskning som för med sig enorma sociala kostnader.

Den kunskap som finns om klimatförändringarna är naturligtvis oerhört viktig. Men den ruckar i sig själv inte på det faktum att varje beslut som fattas av människor, är avhängigt sociala och politiska maktförhållanden. Det finns med andra ord ingen klimatomställning ”utanför” det som vi idag känner som ekonomi och politik.

Ett av kapitlen i Magnus Marsdals korta bok heter ”Vad sätter i:et i ett i-land?”. Utan avancerade industriella processer, är det svårt att upprätthålla ett välstånd som kommer en större del av samhället till del. Utan dessa processer, är det också svårt att faktiskt genomföra en omställning, inte bara en abrupt välståndsminskning som för med sig enorma sociala kostnader. Det är inte bara frågan om pengar, utan om social dynamik. Vi vet redan nu att avindustrialisering är en mäktig, destruktiv social kraft. Överallt där industriproduktion försvinner utan att ersättas av andra industrier – inklusive all den produktion av varor och tjänster som är kopplad till dem – växer också risken för identitetsförlust och sociala slitningar. Högerpopulismens och högerradikalismens framsteg i hela Västvärlden är geografiskt starkt korrelerad med avindustrialisering och dess efterdyningar.

Den norska utmaningen är att aktivt omdirigera de stora investeringar som görs och det industriella kunnande som finns hos arbetare och ingenjörer, från olja och gas till andra, framtidsinriktade industrier som bidrar till klimatomställning. I Sverige pumpar vi inte upp egen olja, men har desto mer av välståndsgenererande, kunskapsdrivande basindustrier som behöver vara ledande i omställningen.

Varken industrihjälmar eller cykelhjälmar är maktens attribut.

I bägge länder finns ett skriande behov av en kraftfull statlig industripolitik för att kunna nå dessa mål. Men grundtonen i det politiska samtalet har länge snarare varit att staten ska hålla sig undan från investeringar och industripolitik, och i bästa fall peta lite här och där i utfallet. Den facklige ledaren i Marsdals bok talar om en ”mental avindustrialisering av den politiska eliten”. Det är en träffande beskrivning – minns hur Fredrik Reinfeldt meddelade sina kamrater i Davos att industrin i Sverige var ”basically gone”!

Synsättet återspeglar en process vi kan kalla för finansialisering. Det finansiella kapitalets betydelse har vuxit dramatiskt de senaste decennierna. Med den har följt en ideologisk föreställning om att ekonomiska värden uttrycks ”korrekt” i, och endast i, finansiella marknadstermer. Det är ett synsätt som står i motsättning till både strategisk samhällelig planering och till industriella lärandeprocesser. Finansiella tillgångar är inte utbytbara mot upparbetade kunskaper och färdigheter inom avancerad industri – och de senare är avgörande för möjligheten till genomgripande omställning.

En fungerande politisk ”parterapi” behöver identifiera denna gemensamma motståndare. Varken industrihjälmar eller cykelhjälmar är maktens attribut. De som arbetar i och runt industrin utgör däremot tillsammans med självidentifierande klimataktivister en potentiellt stark politisk kraft. En som gör den bokstavligt talat livsnödvändiga klimatomställningen till mer än fluffiga ord och exkluderande identitetsmarkörer.

9 nov 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan