Ordet outsourcing förekommer numera i Svenska Akademiens ordlista. Jag vet inte sedan när, men det är en av många indikationer på fenomenets utbredning. Ser man till offentlig upphandling generellt, så rör det cirka 800 miljarder kronor årligen, motsvarande nästan en femtedel av BNP. Vad som upphandlas och hur, påverkar alltså hela ekonomin. En aspekt som diskuteras alltför lite i förhållande till dess betydelse, är vad det gör med den offentliga förvaltningen själv, när man upphandlar eller lägger ut på entreprenad istället för att utföra verksamheten i egen regi.
Häromåret var det ett statsråd i den konservativa brittiska regeringen, en lord Agnew, som genom ett läckt brev råkade bidra till en sådan debatt. Han varnade i brevet för att den myckna användningen av externa konsulter riskerar att leda till en ”infantilisering” av regeringsapparaten. I Sverige finns det minst lika stor anledning att reflektera seriöst över detta.
Arbetsförmedlare – som upparbetat konkreta kunskaper om lokala förhållanden och färdigheter av ett slags hantverkskaraktär – ersätts redan av personal som främst ska guida människor till webbformulär.
Den pågående ”reformeringen” av Arbetsförmedlingen innebär till exempel en forcerad (fortsatt) omvandling av myndigheten till ett skal för upphandling, utbetalning och kontroll. Utöver de uppenbara och allvarliga riskerna för att kommersiella intressen trumfar de arbetslösas behov och för att servicen försämras i glesare bebodda delar av landet, så riskerar också avgörande kompetens att helt försvinna från staten som sådan. Arbetsförmedlare – som upparbetat konkreta kunskaper om lokala förhållanden och färdigheter av ett slags hantverkskaraktär – ersätts redan av personal som främst ska guida människor till webbformulär och vidare till andra aktörer. Kunskaper och färdigheter som eventuellt genereras i arbetet med att rusta och matcha de arbetslösa, kommer i framtiden att finnas uppsplittrat, som möjliga ”konkurrensfördelar”, hos mer eller mindre seriösa företag. Statens förmåga att överhuvudtaget bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik förtvinar.
I en annan ände av den statliga verksamheten kan vi exempelvis finna underhåll av järnväg. Den långtgående uppsplittringen och outsourcingen av detta har sedan länge gett upphov till stora problem. Så stora att till och med Socialdemokraterna, som annars medverkat till det mesta av outsourcing-bonanzan, gjorde återförstatligande av underhållet till en valfråga 2014. Stefan Löfven levererade löftena personligen på ett lokstall och på Centralstation i Stockholm. Sedan bidde det inte mycket, trots påminnelser och påtryckningar (ja, här finns en del personlig frustration efter att som budgetförhandlare från V ha stångats mot ett motsträvigt näringsdepartement 2014–2018). Järnvägen är ett sammanhängande system. Att stycka upp underhållet med kommersiella vinst- och avkastningskrav på de olika delarna, bäddar för problem på just systemnivå. Men det betyder också att såväl specialiserade maskiner som bestämda kunskaper och färdigheter sprids ut och bort från staten, som dock sitter kvar med ansvaret i abstrakt mening, men med begränsade konkreta styrmöjligheter.
Detta för med sig en platt, asocial syn på kunskaper och färdigheter, som frikopplade från faktiska människor och organisationer inom det offentligas hägn.
Listan kan göras längre och fylligare, inte minst efter de brister som uppdagades vid pandemiutbrottet, där det blev tydligt att personella och materiella beredskapsresurser inte kan trollas fram på marknader.
Detta är nu inte en ny problemställning. Fackförbundet ST skrev för snart tio år sedan rapporten ”Myndighetsutövning på entreprenad”, där man påminde om att ”myndighetsutövning handlar om mer än att bara läsa innantill från paragrafer och regelverk” och varnade för en urholkning av respekt och tillit för dessa verksamheter. 2015 skrev Statskontoret om att omfattande outsourcing hos myndigheter ”kan komma att i grunden förändra” dem och att ”det är viktigt att inte helt göra sig beroende av extern kompetens på det outsourcade området. Det räcker således inte med att bygga upp en professionell inköpsorganisation. Det måste också finnas kvar sakkunskap inom myndigheten”.
Ändå är det alltför sällan det förs någon större, kritisk diskussion om vad outsourcing gör med vår offentliga förvaltning. Idén om att generiska marknadsmekanismer definitionsmässigt är ”effektiva”, och att man bara behöver se till att göra smarta inköp och kontroller för att casha in – vi kan kalla den idén för nyliberalismen – frodas vid det offentliga Sveriges kommandohöjder. Detta för med sig en platt, asocial syn på kunskaper och färdigheter, som frikopplade från faktiska människor och organisationer inom det offentligas hägn. Det ”infantiliserar” såväl dessa verksamheter som samhällsdebatten om dem. Det är hög tid att växa upp igen.