Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Upphandlingar får inte lamslå det offentliga Intensivvårdsavdelning på Skövde lasarett Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) **

Krönika Upphandlingar får inte lamslå det offentliga

Krönika Coronakrisen visar att kunskap och förmåga förväntas finnas hos stat, regioner och kommuner, även när kommersiella leverantörskedjor bryter samman, skriver Ali Esbati (V).
24 mar 2020

Jag hade tänkt att den här krönikan skulle handla om offentlig upphandling. Så slog pandemin till ordentligt också i Sverige. Vardagen sätts på undantag. Vårt samhälles beredskap, omställningsförmåga och sociala kitt prövas. Konsekvenserna kommer att vara långvariga och djupgående. Tankarna kretsar kring hur vi ska leva tillsammans snarare än exempelvis hur man förbättrar formuleringen av avtalsvillkor vid bygget av kommunala simhallar.

Men likväl. När jag tittar på mina stolpar från före krisens utbrott, inser jag att de inte är mindre relevanta.

På ett år är varor och tjänster till ett värde av över 700 miljarder svenska kronor föremål för offentlig upphandling i Sverige. Det är alltså inte frågan om något som pågår i samhällsekonomins periferi. Så visst är det viktigt att det finns fungerande och kostnadseffektiva system för upphandlingar. Men detta handlar om mer än goda svar på ”vad fan får vi för pengarna?” Det finns skäl att ha ett bredare samtal om gränsdragningarna mellan vad som sökas ute på marknaden och vad som bäst görs av myndigheter, kommuner och staten inom egna organisatoriska ramar.

Är inte den tysta kunskap, det organisatoriska minne, som byggs upp när SCB genomför och förfinar arbetskraftsundersökningar, i själva verket en viktig, kollektiv nyttighet?

På senare år, före corona-krisen, har vi fått flera anmärkningsvärda exempel på problem som aktualiserar den typen av frågeställningar. SCB:s upphandling av intervjutjänster som ledde till att hela den svenska officiella arbetslöshetsstatistiken komprometterades. Debaclet med leveranser av sjukvårdsmateriel till flera svenska sjukhus, där det visade sig att goda kommersiella erfarenheter av VHS-uthyrning och frozen yoghurt inte garanterade pålitlig försörjning till vården. Nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm, där miljardnotor i konsultupphandlingar inte löste problemen med varken läckande toaletter eller bortglömda omklädningsrum till personalen.

Invändningen att detta är enskilda exempel som blott kräver ”mer kompetenta beställare” med ”förbättrade rutiner”, är helt enkelt inte tillräcklig och inte heller intellektuellt hederlig.

Det finns snarare skäl att ställa frågor som dessa: Är inte den tysta kunskap, det organisatoriska minne, som byggs upp när SCB genomför och förfinar arbetskraftsundersökningarna, i själva verket en viktig, kollektiv nyttighet som varken bör söndersmulas eller outsourcas? Borde inte möjligheten att kontrollera tillgången till material som krävs för att genomföra medicinska operationer ses som en del av själva kompetensen att förverkliga operationerna? Finns det inte en påtaglig risk för att fluffiga buzzwords som ”värdebaserad vård” lättare kan trumfa professionens kunskaper, erfarenheter och behov, just när ansvaret splittras upp vid stora och komplexa upphandlingar?

Vad är rimligt att kunna genomföra också på en regnig dag när kommersiella leveranser kollapsat?

Lägg sedan över detta de erfarenheter som nu yrvaket växer fram, av att behovet av beredskap och redundans (tillgänglig överkapacitet) lätt hamnar i direkt motsatsställning till de konceptet om marknadskonkurrens och prispress som spelar en så stor roll vid offentlig upphandling.

Med detta vill jag inte säga att ”egen regi” alltid är att föredra framför upphandling. Inte heller att det är överflödigt med metodutveckling och stärkt kvalitetsmedvetenhet hos upphandlade myndigheter. På vissa områden är det definitivt så att mer konkurrens istället för ett slappt ”så här har vi gjort förut”-tänkande kan göra att dynamik och innovation dels uppmuntras på marknaden och dels kommer in i det offentliga. Kommunerna och andra offentliga beställare har mycket att vinna på samverkan och idéutbyte på det området – och det finns goda och imponerande exempel på saker som redan göras.

Nyheter

Men det finns också områden där företrädare för det offentliga behöver fundera igenom vad det betyder att man köper en tjänst ”på marknaden”. Utvecklas där kompetenser som i själva verket utgör centrala delar av vad medborgarna förväntar sig av myndigheten, kommunen eller staten? Kommer det att vara möjligt att byta leverantör utan väldiga merkostnader eller oacceptabla avbrott? Och inte minst: vad är rimligt att kunna genomföra också på en regnig dag när kommersiella leveranser kollapsat, men människors behov av en fungerande offentlig service är desto större? Låt oss samlas till diskussioner om detta, när det åter är möjligt att dricka kaffe tillsammans utan digitala hjälpmedel.

24 mar 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan