Tre asiatiska gentlemän från Indien, Kina och Japan står förundrat framåtlutade mot en inglasad museimonter. I mitten befinner sig Europa, eller rättare sagt EU gestaltat av en massiv, föråldrad slottsliknande borg, inom tjocka glasväggar likt ett museiföremål som påminner om en svunnen tid. Forna glansdagar, då världens allra högsta, märkvärdigaste och ståtligaste byggnader ständigt uppfördes på europeisk mark, stunder då världens ekonomiska motor och allsköns moderniteter hade en slags aura av ”Made in Europe” över sig om störst, bäst och vackrast.
Satirtecknaren Ingram Pinns bild i Financial Times har väl snart tio år på nacken. Den ska läsas mot skuggan av den finanskris som slog hårt mot världen 2008 och inte minst mot södra Europa åren strax därefter. I maj 2010 släpptes den så kallade Gonzalesrapporten som skulle ge EU visioner fram till 2030. Den hade ett stenhårt budskap; ”reformera eller gå under” och visade på hur EU:s befolkningsstruktur såg ut som en uppåt nedvänd pyramid med många äldre och färre arbetsföra unga som skulle betala skatt och bidra till välfärden. Detta kombinerat med en ökad global konkurrens, då EU stod för en fjärdedel av världsekonomin vilket fram till 2030 beräknades ha krympt till en åttondel av världsekonomin. 2050 uppskattades EU bara att stå för drygt åtta procent och Asien enligt dåtidens prognoser – med Kina i spetsen – skulle äga nära hälften av världens resurser.
Mycket har hänt sedan dess i EU. Tyvärr ofta med ordet kris involverat.
Mycket har hänt sedan dess i EU. Tyvärr ofta med ordet kris involverat. Demokratikrisen när EU-länder som först Ungern sedan 2010 och senare Polen urholkat de kärnvärderingar om mänskliga rättigheter som en gång byggde denna union. Flyktingkrisen 2015 som visade att diskussionen om solidaritet mest var tomma ord bland de länder som vägrade ta ansvar för att hjälpa människor på flykt från krigets Syrien. Brexitkrisen när en av EU:s ekonomiskt starkaste och världspolitiskt viktigaste medlemmar lämnade unionen. Coronakrisen som fortfarande pågår är ett icke-avslutat kapitel, men åtminstone förordet dryper av solidaritetskris, tillitskris och förtroendekris.
”Per aspera ad astra” – genom svårigheter mot stjärnorna fick jag lära mig på gymnasiets latinlektioner för snart 30 år sedan. Och det är helt sant att EU vuxit, gått samman och blivit starkare efter olika kriser genom historien. Om det är något som vår tid har visat är det att samarbete är viktigare än någonsin. Det är som att det krävs ett stålbad för att förändring ska ske.
Ja, det behövs ökade resurser, men behovet av modernisering är lika stort då som nu.
I mitten av 1980-talet myntade den tyske ekonomen Herbert Giersch begreppet ”euroskleros” som beskrev en handlingsförlamad Europeisk Gemenskap som halkade efter i världsekonomin och höll på att bli omsprungen teknologiskt av både USA och Asien. Men Europa samlade sig och EU fick fram den inre marknaden och blev geografiskt större i och med utvidgningen.
Just nu pågår intensiva diskussioner om både en ny långtidsbudget för EU och en tillfällig återhämtningsfond för att länderna ska kunna komma tillbaka efter coronakrisen. Det är bara den som är politiskt tondöv som inte förstår att EU behöver mer pengar just nu. Men mitt i allt detta är det viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det behövs ökade resurser, men behovet av modernisering är lika stort då som nu.
Tänk om EU innan coronakrisen gemensamt hade satsat ännu mer pengar i långtidsbudgeten på forskning inom medicin? Tänk om EU i solidaritetens namn hade haft bättre gemensamma samordningssystem för inköp av livsnödvändigt materiel? Tänk om EU redan för tio år sedan varit tuffare mot de länder som inte respekterar demokratins grundprinciper? Troligtvis hade inte Ungerns Orban kunnat utnyttja coronakrisen tämligen ostört för att sätta landets parlament ur spel. Det finns alltid många om och men, och EU blir måhända aldrig riktigt sig likt igen post Covid 19.
EU-länderna är fortfarande utan tvekan störst, bäst och vackrast i världen på många fält. Bäst på mänskliga rättigheter, välfärd och demokrati. Duktiga på företagande med starka varumärken. Medvetna om att ingen nation är en isolerad ö och att därför samarbete ger bäst resultat. Det ska vi värna och vårda.
Men hemläxan om att reformera sig kvarstår. Satirbilden av EU från Financial Times må vara tio år gammal, men tyvärr är den inte museal.