Timbro och de borgerliga stockholmspoltitikernas ambition att privatisera ytterligare akutsjukhus, främst Sös, är del av den fixa idé som de tatuerade in på pannans insida 90-talet. Att vinstmaximering är lika med effektivitet inte bara för företag utan även för samhället i stort. Verkligheten har seglat förbi denna tes. Det leder minst lika ofta till motsatsen.
Under andra halvan av 90-talet träffade jag som aktieanalytiker Per Båthelson som då var vd för investmentbolaget Bures dotterbolag Capio, som hade bytt namn från Bure Hälsa och Sjukvård AB. Investmentbolaget Bure hade bildats av de medel som samlats ihop av de löntagarfonder som Socialdemokraterna hade ”baxat” fram under 80-talet. Skapandet av Bure och dess inriktning kan tjäna som symbol för det systemskifte som de borgerliga i nyliberal anda drev fram under 90-talet, med Socialdemokraterna och inte minst Göran Persson småsmilande i baksätet.
Jag kollade upp vem som var ägare. Capio. Merförsäljning var ordet.
För Bure lade inte bara grunden till Capio, som idag är Sveriges största privata sjukvårdsgivare, utan byggde även upp Academedia, som är giganten på den svenska friskolemarknaden.
Den bärande tanken var att det privata vinstintresset i sig skulle driva på en effektivisering av verksamheten, som den offentliga byråkratin inte förmådde sköta. Och dag drivs privata vårdcentraler av att maximera intäkterna. Det behöver inte nödvändigtvis göra att de prioriterar behov eller resurser enligt medicinska och samhällsekonomiska nyttokriterier. Och den enes intäkter är i det här fallet någon annans kostnader: regionens.
För några år sedan uppsökte jag en vårdcentral i Ösmo utanför Stockholm. Min yngste son hade astmabesvär. Min son fick lite omsyn. Men sedan kom en rask sjuksköterska även fram till mig. Jag hade plåstrat om mig själv efter att ha skurit mig i fingret, när jag rensade fisk. ”Det där måste jag titta på”, sa hon. Hon lade omsorgsfullt om såret och jag fick en ny tid om några dagar, för det behövdes följas upp. Vilken service, tänkte jag. Den blekare eftertanken var frågan om denna omvårdnad verkligen var nödvändig. Jag kollade upp vem som var ägare. Capio. Merförsäljning var ordet. Kry och Doktor.se är än mer ”monetariserade” varianter på detta upplägg. Efterfrågestyrd och behovsstyrd vård är inte riktigt samma sak, även om den kan se ”effektivt” ut på papperet.
Capio har nu varit en vandringspokal bland riskkapitalfonder.
Capio har nu varit en vandringspokal bland riskkapitalfonder. I en ständigt löpande förvärvskedja har bolaget nu hamnat i den globala hälso- och sjukvårdskoncernen Ramsay Santés ägo. Och Ramsay Santé har problem. Deras tillväxt har stagnerat och koncernens värdering har tagit intryck av detta. Capio är en av de största enheterna i koncernen. Men utan tillväxt är man ointressant som investeringsobjekt och är mer eller mindre dömd att dö sotdöden.
Trycket på mera på tillväxt från denna jätte ska man ha med sig när man läser att Svenskt Näringlivs ideologiska frikårsstyrka Timbro, där många borgerliga stockholmspolitiker är frivilliga, driver på för att privatisera fler av Stockholms akutsjukhus. Där framför allt det krisbeskrivna Södersjukhuset, Sös, står i främsta ledet.
S:t Göran har en tydlig ambition att ständigt frisera den yttre bilden av verksamheten.
De återkommer alltid till det effektiva S:t Göran. Detta sjukhus lades ju först i ett aktiebolag 1994 för att landstinget/regionen skulle få till den ”självsorterande” bolagsordning, att maximera vinsten, som i princip gäller för alla aktiebolag. Men 1999 såldes det till just Capio. Tittar man på S:t Görans finansiella utveckling i sig, så har den varit lite si så där. Men sjukhuset utgör en så kallad ”trophy asset” och har mycket stor betydelse för att skapa legitimitet för den privata sjukvården.
Timbro har ju studier som visar hur ”effektivt” S:t Göran är jämfört med Sös. Det kanske stämmer. Men Timbro har också ett tydligt uppdrag att ”bedriva idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd”. Det vill säga de har en väldigt fix idé.
En tidigare journalistkollega som numera är en välkänd läkare och skribent och som också har jobbat som akutläkare på S:t Göran ger en annan version. Inte minst att sjukhusledningen på S:t Göran har en tydlig ambition att ständigt frisera den yttre bilden av verksamheten. De har ju incitament för att göra just det.
Men som Timbro beskriver i sin rapport så handlar det mest om en organisationsfråga för att uppnå denna effektivitet. Att S:t Göran är vinstdrivande är knappast huvudförklaringen. Jag har en handfull läkarvänner, som alla har jobbat för både privata och offentliga uppdragsgivare. Deras slutsats är att det inte finns några optimala sjukvårdsägare. Men de är eniga i en sak; vinstintresset kommer ofta i direkt konflikt med läkaretiken.