Förre Scaniachefen Leif Östling och hans startade Skattekommission har släppt sin första rapport i veckan för att tala om ”Vad fan vi får för pengarna”. Det är naturligtvis ett intressant ämne som alltid måste belysas, men rapporten är mest kökkenmödding gjord på rester från Svenskt Näringslivs ideologiska skolkök Timbro. Slutsatserna är då givna, det svenska skattetrycket är för högt och det offentliga är i princip alltid ineffektivt och slösaktigt, så det behövs fler ”reformer” a la 90-tal.
I min tankelåda är det precis tvärtom. De så kallade ”strukturreformerna” under 90-talet med sina privatiseringar, ”konkurrensutsättning” av offentlig verksamhet och det statsfinansiella ramverket är förklaringen till mycket som har gått snett i det svenska samhället och en viktig förklaring till att vi inte kommit tillbaka till den position som vi hade i den internationella välståndsligan.
Rapporten är mest kökkenmödding gjord på rester från Svenskt Näringslivs ideologiska skolkök Timbro
Jag måste ändå säga att som gammal företagsanalytiker och skribent hade jag tidigare mycket stor respekt för Leif Östling. Under hans ledarskap utvecklades lastbilstillverkaren Scania till den lönsamma stjärnan i branschen. Till skillnad från hemmakonkurrenten Volvo så gav sig Scania aldrig ut på några globala och misslyckade köpräder, för att ”konsolidera” marknaden. Det vill säga köpa bort konkurrens och bygga skalfördelar. Scanias expansionen var organisk och med sitt ingenjörsmässiga ”modultänkande” så kunde man bygga en mycket lönsam produkt som även kunderna ansåg skapa värde.
Det intressanta med just Danmark är att de har och har haft ett skattetryck som är klart högre än Sverige och kanske högst i världen
Mindre hedervärt och respektingivande var det dock när Leif Östling togs med byxorna nere i den så kallade ”Panamaläckan”. Östling hade anlitat advokatfirman Mossad Fonseca för att bygga upp en snårig men ”skatteoptimerande” företagsstruktur, med bolag på Malta, Cypern och Brittiska Jungfruöarna, även om Östling inte sade sig känna till de senare. Östling tvingades då, 2017, att avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv. Det var i samband med avslöjandet av denna skatteplanering som Östling yttrade sina famösa ord ”Vad fan får jag för pengarna?”.
Initiativet till den så kallade ”Skattekommissionen” ska väl ses som en slags fördjupning av den frågan.
I kommissionens första rapport får vi läsa att Sverige har halkat efter i välståndsligan sedan 80-talet. Huvudförklaringen som lyfts fram i rapporten till detta är det höga svenska skattetrycket och en ineffektiv offentlig sektor. Men med selektiv statistik kan man visa det mesta. Det är sant att Sverige sedan 80-talet passerats av länder som det tidigare stålfurstendömet Luxemburg och av Irland vad gäller BNP per capita.
Rapporten ägnar inte ord åt det faktum att det stora raset för Sverige i den internationella välståndsligan kom i samband med finanskrisen i början på 90-talet
Men att dessa båda länder hamnar där beror mer på att kollegorna till Mossad Fonseca tycker att de är väldigt bra ”domiciler” för skatteeffektiva bolagsstrukturer, än att invånarna är så lågt beskattade, innovativa och företagsamma. Ska man exempelvis bedöma irländarnas inkomster och skattetryck så är BNP inget bra mått alls. Runt en fjärdedel av landets BNP är royaltybetalningar, som av skatteskäl studsar på något irländskt bolagskonto, och därtill kommer 10 procent till BNP i form av vinster som skapas på annan ort men som intäktsförs där, av skatteskäl.
Irland uppvisade exempelvis en BNP-tillväxt på 25 procent under 2015, men i stort sett allt förklaras av att mobiljätten Apple, efter mycket kritik, lade om menyn och skippade sin tidigare mycket ”effektiva” skattelösning ”Double Irish Dutch Sandwich” vilket gjorde att mer av intäkterna hamnade i Irland.
Men det är sant att vi även har halkat efter andra länder. Det gäller våra nordiska grannar, som exempelvis Danmark. Men det intressanta med just Danmark är att de har och har haft ett skattetryck som är klart högre än Sverige och kanske högst i världen. Det är mycket synd att inget i rapporten ägnas åt någon jämförelse med Danmark. Där kan vi nog lära oss en hel del om exempelvis effektiva och bra socialförsäkringar.
Om dessa reformer har medfört något så är det, i min tankelåda, ett stort lass grus i hela samhällsmaskineriet
Danmarks klättring kan också förklaras av att deras näringsliv har en lite annan struktur och inte minst viktigt en lite annan syn på ägande än vi i det mer anglosaxiskt influerade Sverige. Sverige och Danmark var exempelvis båda ledande i Europa inom ”life science” (läkemedel och bioteknik) i början på 2000-talet, där vi hade företag som Astra och Pharmacia, medan Danmark hade Novonordisk och Lundbeck, med flera.
Men efter diverse strukturaffärer så har båda dessa jättar helt lämnat Sverige, förutom Astras produktion i Södertälje. Och svensk läkemedelsforskning är idag en skugga av sitt forna jag, medan den i Danmark blomstrar och är en viktig förklaring till de danska framgångarna. Att Novonordisk och Lundbeck finns kvar i Danmark förklaras till stor del av att de kontrolleras av stiftelser. Deras agerande har nog varit mera ”landgangneligt” än Östlings tidigare uppdragsgivare Wallenbergs Investor, vars ägarstiftelsers syfte ändå är att vara just ”landgagneliga”.
Och rapporten ägnar inte ord åt det faktum att det stora raset för Sverige i den internationella välståndsligan kom i samband med finanskrisen i början på 90-talet. Denna kris hade inget med vårt svenska skattetryck eller andra offentliga rigiditeter att göra (vilket är Timbrogängets sedvanliga historieskrivning) utan helt och hållet med att den tidigare avreglerade finanssektorn trampade helt snett och byggde upp en gigantisk fastighetsbubbla, där staten fick ett banksystem i knät.
Det statsfinansiella ramverket med sitt överskottsmål har enbart varit en ekonomisk broms
Länder brukar studsa tillbaka efter en sådan kris. Rapporten tycker ändå, i sedvanlig Timbroanda, att de så kallade ”strukturreformerna” under 90-talet var fantastiska och att vi behöver mera sådant, även om de inte kan förklara vad dessa nya reformer ska vara. De hyllade reformerna är ”det statsfinansiella ramverket” (till exempel överskottsmålet), privatiseringar, och konkurrensutsättningen av offentlig sektor.
Om dessa reformer har medfört något så är det, i min tankelåda, ett stort lass grus i hela samhällsmaskineriet. Det statsfinansiella ramverket med sitt överskottsmål har enbart varit en ekonomisk broms. Det så kallade sparandet i ”ladorna” har i realiteten har inneburit att vi har byggt upp stora skulder, med eftersatta investeringar i infrastruktur och inte minst, vilket nu aktualiseras, vår nedmonterade militära och civila försvarsförmåga. Privatiseringarna är i stort ett gigantisk fiasko och en enorm ineffektivisering.
Och det blir riktigt absurt när rapporten gör ett stort nummer av Sveriges ras i den internationella utbildningsrankingen. Sverige har rasat från plats 8 till 20 vad gäller kvaliteten i den högre utbildningen och för grundskolan från plats 18 till 35. Det är förstås mycket allvarligt och illavarslande.
Mindre hedervärt och respektingivande var det dock när Leif Östlings togs med byxorna nere i den så kallade Panamaläckan
Men att koppla detta till ett ineffektivt skattesystem och inte till de drastiska nedskärningar som gjordes i utbildningssektorn i ”ramverkets” anda under 90-talet, liksom kommunaliseringen under Göran Persson, leder för mig helt snett. Och inte ett ord om de problem som friskolesystemet har medfört, i form av betygsinflation, kunskapsdeflation och suboptimalt skolpengsjagande. Droppen för mig är när det hänvisas till en rapport av en ”skolexpert” där en av författarnas nära anhöriga, som jag känner, fick sparken som lärare av Academedia för att han, med rektorns ord, inte förstod att ”sex elever – det är sexhundra tusen kronor” och satte för låga betyg.
Denne fick naturligtvis skadestånd, mot tystnadsplikt. Men där har vi nog ett av de största institutionella problemen som har vuxit i Sverige sedan 90-talet. Nämligen att allt, även forskning, kan köpas för pengar och därmed har vi tappat den institutionsbyggande känslan, vad det verkligen innebär ”att göra rätt för sig”. Eller vad säger Leif Östling?