Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Ta med barnen till jobbet i protest Dilan Apak uppmuntrar kvinnor att protestera mot det dubbla ansvaret för familj och jobb – genom att ta med barnen till jobbet. Foto: Jessica Gow / TT / Arkiv

Krönika Ta med barnen till jobbet i protest

Barnafödande kvinnor som fastnar i dubbelarbete – hemma och på jobbet – borde i protest ta med barnen till arbetsplatsen. Det skulle förmodligen ganska snart tvinga fram ett alternativ till dagens situation, skriver Dilan Apak.
15 Maj 2018

Förra månaden släppte Vetandets värld i Sveriges radio en reportageserie om stress i arbetslivet. Som den dedikerade krönikör jag är slölyssnade jag på nästan allt för att se om där fanns något stoff att bygga på. Det fanns det men tyvärr inte alls det stoff jag väntat mig.

Visserligen är inte mycket av informationen särskilt förvånande. Stressen kryper längre ner i åldrarna, trots effektiviseringar och digitaliseringar avkrävs människor fler arbetade timmar och de som drabbas värst är som vanligt kvinnor. Egentligen finns här inget nytt under solen vad gäller stressen i arbetslivet och det är väl det som gör mig känslomässigt utbränd. För en av de stora orsakerna till att just kvinnor fortsätter springa in i väggar runtom i landet är: Familjen.

Om det där är människans sanna natur välkomnar jag apokalypsen.

Det vi inte trodde kunde vara sant längre är alltså ännu ett faktum. Kvinnor – som i världens mest jämställda land förväntas arbeta heltid – sitter fortfarande fast med det största ansvaret för hem och barn. Vilket naturligtvis blir ett dubbelarbete utan dess like.

Vad jag skulle önska av samhällets alla barnafödande kvinnor i den här situationen är naturligtvis att de slutar. Antingen med arbete eller med barn. Varför beter sig – särskilt de yngre som i min generation av 90-talister – som att 1) karriären är ditt syre 2) artens fortlevnad fortfarande är något vi behöver anstränga oss för? Särskilt när apokalypsen lär drabba den här överbefolkade planeten när som helst. Men jag har förstått att det inte bara finns biologiska klockor som tickar utan även en stark känsla av att barn är en rättighet och det orkar jag inte bråka med.

Men om vi nu ska klämma ur oss såhär många ungar och ändå ha ett värdigt arbetsliv så kanske det är dags att göra slag i en sak som jag hör kvinnor vädra ibland. Tänk om vi bara skulle ta med oss ungarna till jobbet då? Så får vi se hur de reagerar! Det här förslaget fnissas bort alldeles för ofta, jag tycker det är ett utmärkt alternativ (till det egentligen enda vettiga: sluta avla).

De vägrar förstå att de inte förstår vissa saker och konspirerar därför på filmskurkars nivå

Barn är vidriga varelser. De vägrar förstå att de inte förstår vissa saker och konspirerar därför på filmskurkars nivå. De gör hemska saker mot varandra och då menar jag inte bara rent sadistiska grejer som misshandel och mordförsök (jag röstar på det parti som lovar kameraövervakning av kuddrum). Rent socialt är de… alltså jag förstår ju att de inte har hunnit lära sig att bete sig än men. Om det där är människans sanna natur välkomnar jag apokalypsen.

Ingen kommer orka stå ut med dem i mer än en vecka på vilken arbetsplats som helst! Tänk dig själv hur det känns när alla dokument du skulle kopiera har blivit sönderklottrade av någon som gång på gång skriker att hen ska döda dig. Eller hur after worksen bara blir gråtfester för att någon unge alltid vill ha någon annan unges sugrör. Sånt gör barn. De skäms inte.

Samtidigt är de hysteriskt roliga och ibland mer empatiska än din bästa barnmorska på din bästa ungdomsmottagning. De uppskattar det roliga i att säga äckliga saker rakt ut och sedan skratta högt tillsammans åt det. Det är en underbar aktivitet och jag förstår inte varför samhället fostrar bort det hos oss. De gillar naturen. Och de kramar och klappar på dig om du är ledsen och tycker det är helt okej att kolla på tecknad film non stop i sju månader för att komma över någon.

Förskolelärarnas löner skulle tokskjuta i höjden

Jag tror många män där ute går runt ovetandes om hur mycket de skulle älska att hänga med barn. Utanför sin arbetsplats. För att på arbetsplatsen skulle de alltså hata barnen, de hierarkierna som skulle uppstå… jag vill inte ens tänka på det. Jag vill inte tänka på hur de morgonmötena skulle se ut. Barn är ju bättre än vuxna på vuxenmobbning.

En sån åtgärd, ett slags protest, skulle förmodligen ganska snart tvinga fram ett alternativ till dagens situation. Äntligen skulle män inte heller stå ut. Förskolelärarnas löner skulle tokskjuta i höjden för nu är det tydligare än någonsin vilket ansvar pedagogerna tar. Och kanske, kanske. Skulle aborterna öka. Men det får jag hålla tummarna för själv.

15 Maj 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.