Svensk tillväxt går som tåget. Samtidigt vet vi att Sverige har stora strukturella problem som skulle behöva åtgärdas. Hög långtidsarbetslöshet, misslyckad integration, hög privat skuldsättning, ett skattesystem i behov av en genomgripande restauration och en besvärande låg produktivitet i sjukvården för att bara ta några exempel.
Visioner och förslag om lösningar på de problemen hör vi sällan talas om i dagens politiska debatt. Den har i stället kommit att bli en sorts tombola; vem kan skicka mest pengar till fattiga pensionärer, frustrerade bilägare och besvikna elkunder?
Av någon outgrundlig anledning har flera partier men också många väljare en närmast religiös övertygelse om vilket sätt som är det rätta för att producera den el vi behöver
Det är ett bekymmer om den allmänna pensionen inte ger de belopp som ställdes i utsikt när den infördes för drygt 25 år sedan. De problem som de höga bränslepriserna skapar för bland annat lantbrukare och medborgare i glesbebyggda områden ska också tas på allvar. Och höga elpriser pressar naturligtvis dem som bor i eluppvärmda villor.
Vi har skapat ett robust pensionssystem, som världen avundas oss. Förenklat: de pengar vi betalar in under ett yrkesliv är det vi får ut när vi går i pension. Att pensionsprognoserna nu börjar komma på skam beror inte på att pensionssystemet är felaktigt, utan på att vi lever längre. Men i pensionsdebatten ses detta som något negativt. Som 68-åring ser jag det som något positivt.
Om man vill hålla uppe pensionsnivåerna så finns det inga genvägar; antingen höjer man pensionsåldern eller pensionsavsättningarnas storlek. Det rimliga är förstås att göra bådadera. Men att runda pensionsgruppen och skjuta sönder pensionssystemets grundvalar genom olika tillskott över statsbudgeten är inte framsynt politik.
Om man vill hålla uppe pensionsnivåerna så finns det inga genvägar; antingen höjer man pensionsåldern eller avsättningarnas storlek
Vi har i internationell jämförelse mycket höga drivmedelsskatter och tar dessutom ut moms på dem – skatt på skatt. Det är, mot den bakgrunden, befogat att överväga till exempel reseavdragens och beskattningens utformning. Men politiska utspel som ska försöka kompensera plötsliga fluktuationer i världsmarknadspriserna är inte framsynt politik.
Energipolitiken har det gått särskilt mycket troll i. Politikens roll borde vara att bestämma spelregler, säkerhetskrav, miljökrav och skatteregler. Inom de ramarna ska elproducenterna sedan möta kundernas efterfrågan på en så fri marknad som möjligt. Men återigen är det inte politikens ramverk som diskuteras, utan hur man genom olika politiska utspel ska kunna intervenera i marknaden och förändra de prissignaler som denna ger. De olika utspelen skapar också en felaktig bild av vad politiken kan åstadkomma på kort sikt.
Politikens roll borde vara att bestämma spelregler, säkerhetskrav, miljökrav och skatteregler
Av någon outgrundlig anledning har flera partier men också många väljare en närmast religiös övertygelse om vilket sätt som är det rätta för att producera den el vi behöver. Man är kärnkraftstroende eller vindkraftstroende. Eller så vill man likt Nooshi Dadgostar avskärma Sverige från omvärlden och sluta handla med el över gränserna, något som skulle försämra svensk försörjningssäkerhet.
Den bistra sanningen är att det inte finns några quick fixes. Inom energipolitiken är ledtiderna långa och en av politikens viktigaste uppgifter borde vara att förkorta dem. Att slåss om vindkraft kontra kärnkraft leder oss ingenstans. Sanningen är att vi kommer att behöva båda energislagen.